Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Category: Litteratur


    Två tegelstenar från i somras

    I somras läste jag mycket böcker, och jag fortsätter att göra det. Jag är så glad att litteratur (som ej har med skolan att göra) har tagit sån stor plats i mitt liv igen! Tror det är mycket tack vare Book Club Gäris <3

    Hur som helst så glömmer jag bort att skriva om all min lektyr, men vill gärna att allt skall finnas dokumenterat här på bloggen för att kunna gå tillbaka och titta. Mvh nostalgi-nörd som älskar att dokumentera saker (och att gå tillbaka och titta i efterhand!). Så – här kommer två tegelstenar jag läste i somras som jag glömt skriva om!

    Ett litet liv – Hanya Yanagihara

    Image result for ett litet liv

    Ett litet liv stod i min bokhylla väldigt länge innan jag tog tag i den – beställde den från Adlibris för att två av mina bok-gurus Sandra Beijer och Flora Wiström båda hade läst den och rekommenderade den fast med tillhörande starka varningar om att den med någon form av självskadebeteende eller sköra känslor inte skulle läsa den. För det här är en tung bok, både fysiskt och psykiskt.

    Boken handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Malcolm och Willem som är studiekamrater i New York och går på hippa fester, studerar till coola yrken, befinner sig bland den svåra kulturella eliten, äter ute på restaurang, får brustna hjärtan och så vidare. De har en otroligt stark vänskap som är så otroligt fin att läsa om – tror aldrig jag läst om manlig vänskap på det här sättet. Skört, mjukt, varmt, omhändertagande, ömsint. En vill liksom vara med i deras kompisgäng för det verkar så mysigt. Hela första 200-300 sidorna är generellt väldigt mysig, en får göra nedslag i alla de fyra vännernas liv och deras små lyckor och sorger och vardagsbestyr medans de blir äldre och tar sig an världen. Men sen skiftar fokuset mer på Jude. Jude som är annorlunda än de andra tre, som döljer en hemlighet som han vägrar tala om. Som gör allt för att hans förflutna inte skall märkas, men hans vänner märker ändå, och gör allt för att Jude inte skall märka att de märker. Snart blir det riktigt sorgligt och brutalt, såpass att jag var tvungen att lägga ner boken och pausa. 150 sidor nånting av boken är nästan outhärdliga, jag ville knappt läsa vidare. Samtidigt ville jag veta vad som hände. Få ett avslut. Så jag läste vidare. Jag kan inte säga så mycket mer än så här utan att spoila, men det är en riktigt gripande och välskriven bok om starka vänskapsband, om familjer som en väljer, om sorg och smärta. Som sagt, triggerwarning självskadebeteende och våld. Läs inte denna om du är för skör. Men läs om du vill ha en stark och smärtsam bok-upplevelse som ändå har vackra glimtar. Otroligt bra.

    En halv gul sol – Chimamanda Ngozi Adichie

    Image result for en halv gul sol

    I våras, efter att jag läst klart Lila Hibiskus var jag hos Milla och Matilda. Där såg jag att En halv gul sol stod i bokhyllan, och eftersom jag precis läst ut Lila Hibiskus och Milla inte läst någon av dem ännu så frågade jag om vi kunde byta och det kunde vi. Fick således med mig En halv gul sol hem medan Milla behöll Lila Hibiskus. Kul!

    En halv gul sol tar nog ungefär 200 sidor innan en kommer in i den ordentligt. Den är liksom halvdan de första tvåhundra sidorna, så så en drar sig lite för att läsa. Men sen! Sen tar det fart och blir riktigt spännande och gripande, så så en knappt vill lägga ner den över huvud taget. En halv gul sol utspelar sig under 60-talets Nigeria, då det politiska klimatet blir allt hårdare i och med att de gränser som dragits efter att Nigeria blev fritt från britterna 1960 inte följde de olika stammarnas regioner. Igbo-folket blev avdelat av nationsgränser och var underrepresenterade i beslutsfattande i Nigeria, och även diskriminerade och utsatta för våld. Därför ville stora delar av igbo-folket bli självständiga och staten Biafra utropades 1967 (vilket nigerianska regeringen motsatte sig). En halv gul sol handlar om de två tvillingsystrarna Olanna och Kainene som både är igbo, men som är väldigt olika. De slår in på olika stigar i livet och lever båda två ganska priviligierat, men i och med inbördeskriget blir det svårt även för de som har det ganska bra med fruktansvärda händelser som splittrar familjeband. Titeln syftar på Biafras flagga, som är röd, svart och grön i tre vågräta ränder, med en halv gul sol i mitten.

    Jag rekommenderar starkt den här boken! Förutom att den är väldigt spännande, gripande och medryckande, så lär en sig också mycket om kolonialismens verkningar och Nigerias historia som påverkar än idag.



  • Category: Litteratur


    Böcker jag läst på sistone

    Av någon märklig anledning hade jag fem (!) påbörjade böcker sedan i somras, varav fyra av dem bara hade ett par 20-30 sidor kvar till slutet. Vet inte riktigt varför det blev så, varför avslutade jag inte bara böckerna när det var så lite kvar? Antar att jag började på nästa hela tiden 🙂 I veckan har jag i alla fall avslutat tre av dessa böcker med ett par sidor kvar till slutet, så jag tänkte skriva någroa ord om dem.

    En droppe midnatt – Jason “Timbuktu” Diakité

    Det här är en självbiografisk bok om rapparen Jason, känd som Timbuktu, och hans familj. Men hans familjehistoria är så spännande att det nästa känns som skönlitteratur. Jag har lyssnat på hans sommarprat där han pratade mycket om mellanförskap, hur det känns att inte riktigt höra hemma någonstans – för mörk hud för att passera som vit, men för rakt hår och för lite melanin för att vara svart. Även denna bok handlar till viss del om mellanförskapet, men han använder mellanförskapet som avstamp i utforskningen av sin familjs historia. Hans pappa, som är svart afroamerikan, kom till Sverige för en vit svensk kvinna, men farfadern i sin tur gjorde också en stor resa när han bröt sig loss från det rasistiska södern till Harlem, New York. I boken varvar Jason samtal med sin far och berättelser om deras relation, med sin egen resa till USA och skickligt invävda fakta om USA och framför allt hur det var, och är, att vara svart. Jag som läsare lärde mig mycket och ärligt talat, USA är ett jävla skitland som har behandlat afroamerikaner så otroligt illa. Slaveriet må vara utrotat, men slaveriets rötter – det vill säga rasismen – frodas. USA:s fängelser är de mest crowded i världen, och majoritet som sitter där är svarta. Vet ni vad som händer med ens rösträtt om en suttit i fängelse i USA, om så bara för en månad? Den försvinner på livstid. USA har enorma klassklyftor, men de allra allra fattigaste är den svarta befolkningen.

    Jag rekommenderar starkt den här boken. Den var väldigt nyttig att läsa som vit västerlänning. Och väldigt spännande “trots” att den inte är skönlitterär.

    Rich Boy – Caroline Ringskog Ferrada-Noli

    Rich Boy köpte jag trots det dyra priset (då den är ny på *marknaden*) eftersom jag lyssnar på kulturpodden En varg söker sin podd med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli, och Caroline är alltså författare till den här boken och jag har hört henne prata mycket om den i podden. (Rekommenderar för övrigt podden om en är intresserad av en feministisk kulturpodd – de tar upp en bok i varje avsnitt och blandar skarpa samhällsanalyser med vardagsliv och kultur). Boken var skulle jag säga bra och läsvärd, men kanske inte fantastisk. Läste dock ut den väldigt snabbt trots sin tjocklek, för jag ville veta vad som hände (en sån där bok när en stör sig mycket på huvudkaraktäre/n/rn för att de inte kan stå upp för sig själva) och hur det skulle gå. Det är i alla fall en bok om tre generationer kvinnor, alla vars livsöden formas av patriarkatet. Hur ätstörda tankar, psykisk ohälsa och en fallenhet för att stanna i kärlekslösa relationer går i arv. Riktigt sorlig bok om jag skall vara ärlig, som aldrig riktigt har något klimax utan bara fortsätter från 60-tal till nutid om det omöjliga i att vara kvinna och lycklig i det här jävla samhället. Språket blir lite störigt ibland, många korta meningar och inte särskilt speciellt, men det ger ju iförsig också boken en karaktär. Boken är läsvärd, som sagt, men får inte högsta betyg.

    Finna Sig – Agnes Lidbeck

    Finna sig av Agnes Lidbeck är faktiskt ganska lik Rich Boy på många sätt. Ytterligare ett kvinnligt livsöde format av patriarkatet, där berättelsen utan något riktigt klimax bara fortsätter gå i detta stretande som ska kallas liv. Här är det dock inte tre olika generationer, utan tre olika faser i en kvinnas liv det handlar om, och kvinnans tre roller; Mamman, Älskaren och Vårdaren. Boken handlar om Anna, en extremt självmedveten karaktär som aldrig verkar vara riktigt lycklig utan mest ser sig själv utifrån hela tiden, tänker på hur det är synd och skam att ingen ser när hon manglar de där lakanen eftersom hon är en så god mor när hon gör det. Den börjar i hennes förlossning där hon intar sin roll som Mamma, där hon bara blir viktig i relation till sitt och så småningom sina barn. Boken övergår så småningom i ett vardagslunk där barnen snart blir stora och Annas och Jens relation börjar kännas mer utled än vanligt och hon söker sig till romans i en annan man. Hon intar rollen som Älskare. Den här nya mannen blir snart allvarligt sjuk och hans sista tid i livet, när hon också börjar bli till åren, är hon Vårdare. Alltid i relation till någon annan, aldrig endast i egenskap av sig själv.

    Boken börjar när Anna blir någon i förhållande till sitt barn, och boken upphör i samband med att Anna slutar vara någon i förhållande till sin sjuke älskare. Ty kvinnan existerar bara i förhållande till någon annan, till för någon annan, aldrig i egenskap av sig själv. Titeln är tvetydig: Anna finner aldrig sig själv på något annat sätt än i relation till någon. Och hon finner sig i sina roller, trots att hon är utled. En sorglig bok på många sätt, som precis som Rich Boy var läsvärd men inte fantastisk.



  • Category: Litteratur


    De kommer att drunkna i sina mödrars tårar / Johannes Anyuru

    Igår vid havet sträckläste jag De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Och först och främst: så himla fin titel?! Och sen. Fantastisk bok. Verkligen så bra, varför jag inte kunde sluta läsa.

    Boken är en unik mashup av svensk samtida skönlitteratur à la roman, och science fiction (!). Boken porträtterar nämligen en flicka, som begått ett terrordåd på en bokhandel i Göteborg tillsammans med två andra radikaliserade Daesh-sympatisörer, och som påstår sig vara en tidsresenär som sänts tillbaka i tiden från en rasistisk framtidsdystopi. Ja ni hör ju, vilken plot!

    Boken har belönats med flertalet priser och det med rätta. Skickligt dramaturgiskt berättargrepp där parallella tider och historier och personer vävs samman och historien långsamt nystas upp samtidigt som det är spännande ända till de sista sidorna, kusligt likt ett samtida Sverige samtidigt som framtidsdystopin som beskrivs skulle kunna bli just ett framtida Sverige (eller?). Ett härligt språk att vara i och verklighetstrogen dialog. Och en alldeles alldeles unik historia – samtidigt som den skulle kunna vara sann.

    Jag rekommenderar verkligen den här boken å det starkaste. Det är en fantastisk läsupplevelse. LÄS för sjutton.



  • Category: Litteratur


    För mycket lycka /Alice Munro

    Har läst novellsamlingen För mycket lycka av Alice Munro här i Kroatien. Tio noveller som gör nedslag i olika människoliv. Det alla har gemensamt är att de porträtterar en lång tidsram, hela liv, vilket ändå är skickligt gjort på några få sidor. Alla har också gemensamt att de som sagt gör nedslag mitt i människors liv, och lämnar också dessa människor mitt i. Således undrade jag ofta; vad var egentligen poängen med den här novellen? Jag tyckte med andra ord boken var sådär. I slutet slarvläste jag mest för att boken skulle ta slut. Den sista novellen som hela boken är betitlad efter, om den ryska kvinnan som blev Sveriges första matematik-professor under tidigt 1900-tal, tyckte jag bäst om men annars tyckte jag boken var medioker på sin höjd. Funkar som tidsfördriv men skulle ej rekommendera.



  • Category: Litteratur


    Berättelse om ett äktenskap /Geir Gulliksen

    Igår vid havet läste jag den här boken, Berättelse om ett äktenskap av den norske författaren Geir Gulliksen. Det var en speciell liten bok om något så ordinärt som ett medelklasspar och deras kärlek – och hur den tar slut. Så hur kan ett sådant icke-unikt ämne, bli till en unik bok som är läsvärd? Geir skriver dels på ett väldigt speciellt sätt – historien om hur parets kärlek en dag tar slut är liksom berättad ur Timmys (kvinnans) perspektiv, fast med Jons (mannens) ord. Han berättar liksom så som han tänker sig att hon skulle ha sett på allt, och ibland ändrar han sig; “nej det var nog jag som tänkte så” eller “eller så tänkte hon inte alls så”, och så vidare. Intressant berättargrepp som jag aldrig varit med om tidigare.

    Dels är den fint skriven generellt, ett lite speciellt språk som är trevligt att vara i. Och så är det ju alltid intressant att läsa om kärlek ändå, för att många kan känna igen sig i det. Många heta samlag skildras också, fast inte på ett snuskigt sätt utan fint, liksom, och ganska realistiskt.

    Det är inte den mest fantastiska bok jag läst men den är helt klart verkligen läsvärd och bra och skulle någon fråga mig om den var värd att läsa skulle jag säga ja, kör i vind!



  • Category: Litteratur


    25000 km nervtrådar / Nino Mick

    Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så det är ju kul att jag känner Nino lite grand personligen *starstruck*

    HURSOMHELST. Boken. Så. Jävla. Bra. Den handlar förstås om kön, om samhällets fixering vid kroppar och könsorgan och binära uppdelningar av människor beroende på vad de har mellan benen. Vilket för många resulterar i dysfori, det vill säga en stark känsla av olust och obehag gentemot sin kropp och/eller sitt tilldelade kön. Hur fruktansvärt ont det kan göra att hela tiden bli förnekad, felkönad, ogiltigförklarad, utblottad, föremål för utredningar och undersökningar. Men jag läser också in en kritik, eller åtminstone problematisering av transkampen i hur den kan vara väldigt fäst vid könskorrigerande vård och så vidare. Och missförstå mig rätt – jag stöttar mina transsyskon till 100% men det finns också en clash mellan transkamp och feministisk kamp i viss mån, och en måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och kunna diskutera och problematisera. För å ena sidan är det SJÄLVKLART att vi måste kämpa för att transpersoner ska få skälig vård, ett tredje juridiskt kön, inte behöva vänta i flera år på könsutredning, etc etc. Detta är SJÄLVKLART. Samtidigt som vi också måste kunna kämpa för en värld där inga transpersoner (eller för den delen sexuella läggningar) finns, för sociala/juridiska kön finns inte, eftersom kroppsdelar inte är kopplade till könsroller utan bara är just – kroppsdelar. Precis som händer eller fötter eller vad som helst. Fittor och kukar och alla intersexvariationer där emellan skulle vara just bara fittor och kukar och inte ha något att göra med hur personen var, utan vi skulle vara frikopplade från “män” och “kvinnor” och bara vara människor. Detta scenario är förstås en utopisk, avlägsen framtid som jag är osäker på om vi någonsin kommer kunna uppnå, så så länge behöver vi adekvat transvård och backa transpersoner i deras kamp. Men som Nino just formulerar sig:

    min ångest är inte mina bröst

    den kom nån annanstans ifrån först

    den enda kroppsdel som besvärar mig

    är andra människors hjärnor

    och dom kan jag inte korrigera

    Och den här levbara framtiden utan kön och sexuella läggningar där könsorgan är som vilken annan kroppsdel som helst- det vill säga inte kopplad till en rad trånga normer, roller, beteenden, förväntningar etc, den är så långt borta. Så därför kanske en måste ha blicken vid sitt kön. Genomgå könsbekräftande vård. För att överleva (ja, det är en fråga på liv och död. Transpersoner fucking dör).

    Önskar inte transvård

    önskar språkvård

    De sista sorgliga raderna från sista sidan.

    Jag blev väldigt berörd av denna poesisamling. Läste den i ett nafs fast den är värd mer betänketid. Rekommenderar starkt!



  • Category: Litteratur


    Två böcker

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.


    One response to “Två böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för tips


  • Category: Litteratur


    Book Club Gäris har läst SCUM Manifest av Valerie Solanas (1967)

    Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

    Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

    Image result for scum manifesto

    SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

    SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

    SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

    Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

    Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

    Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

    Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

    Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

    Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

    Related image

    Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

    Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

     



  • Category: Litteratur


    Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!



  • Category: Litteratur


    Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

    Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

    Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

    Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

    “Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

    Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

    Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

     


    One response to “Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Du kan väl låna ut boken till mig

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Två tegelstenar från i somras

I somras läste jag mycket böcker, och jag fortsätter att göra det. Jag är så glad att litteratur (som ej har med skolan att göra) har tagit sån stor plats i mitt liv igen! Tror det är mycket tack vare Book Club Gäris <3

Hur som helst så glömmer jag bort att skriva om all min lektyr, men vill gärna att allt skall finnas dokumenterat här på bloggen för att kunna gå tillbaka och titta. Mvh nostalgi-nörd som älskar att dokumentera saker (och att gå tillbaka och titta i efterhand!). Så – här kommer två tegelstenar jag läste i somras som jag glömt skriva om!

Ett litet liv – Hanya Yanagihara

Image result for ett litet liv

Ett litet liv stod i min bokhylla väldigt länge innan jag tog tag i den – beställde den från Adlibris för att två av mina bok-gurus Sandra Beijer och Flora Wiström båda hade läst den och rekommenderade den fast med tillhörande starka varningar om att den med någon form av självskadebeteende eller sköra känslor inte skulle läsa den. För det här är en tung bok, både fysiskt och psykiskt.

Boken handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Malcolm och Willem som är studiekamrater i New York och går på hippa fester, studerar till coola yrken, befinner sig bland den svåra kulturella eliten, äter ute på restaurang, får brustna hjärtan och så vidare. De har en otroligt stark vänskap som är så otroligt fin att läsa om – tror aldrig jag läst om manlig vänskap på det här sättet. Skört, mjukt, varmt, omhändertagande, ömsint. En vill liksom vara med i deras kompisgäng för det verkar så mysigt. Hela första 200-300 sidorna är generellt väldigt mysig, en får göra nedslag i alla de fyra vännernas liv och deras små lyckor och sorger och vardagsbestyr medans de blir äldre och tar sig an världen. Men sen skiftar fokuset mer på Jude. Jude som är annorlunda än de andra tre, som döljer en hemlighet som han vägrar tala om. Som gör allt för att hans förflutna inte skall märkas, men hans vänner märker ändå, och gör allt för att Jude inte skall märka att de märker. Snart blir det riktigt sorgligt och brutalt, såpass att jag var tvungen att lägga ner boken och pausa. 150 sidor nånting av boken är nästan outhärdliga, jag ville knappt läsa vidare. Samtidigt ville jag veta vad som hände. Få ett avslut. Så jag läste vidare. Jag kan inte säga så mycket mer än så här utan att spoila, men det är en riktigt gripande och välskriven bok om starka vänskapsband, om familjer som en väljer, om sorg och smärta. Som sagt, triggerwarning självskadebeteende och våld. Läs inte denna om du är för skör. Men läs om du vill ha en stark och smärtsam bok-upplevelse som ändå har vackra glimtar. Otroligt bra.

En halv gul sol – Chimamanda Ngozi Adichie

Image result for en halv gul sol

I våras, efter att jag läst klart Lila Hibiskus var jag hos Milla och Matilda. Där såg jag att En halv gul sol stod i bokhyllan, och eftersom jag precis läst ut Lila Hibiskus och Milla inte läst någon av dem ännu så frågade jag om vi kunde byta och det kunde vi. Fick således med mig En halv gul sol hem medan Milla behöll Lila Hibiskus. Kul!

En halv gul sol tar nog ungefär 200 sidor innan en kommer in i den ordentligt. Den är liksom halvdan de första tvåhundra sidorna, så så en drar sig lite för att läsa. Men sen! Sen tar det fart och blir riktigt spännande och gripande, så så en knappt vill lägga ner den över huvud taget. En halv gul sol utspelar sig under 60-talets Nigeria, då det politiska klimatet blir allt hårdare i och med att de gränser som dragits efter att Nigeria blev fritt från britterna 1960 inte följde de olika stammarnas regioner. Igbo-folket blev avdelat av nationsgränser och var underrepresenterade i beslutsfattande i Nigeria, och även diskriminerade och utsatta för våld. Därför ville stora delar av igbo-folket bli självständiga och staten Biafra utropades 1967 (vilket nigerianska regeringen motsatte sig). En halv gul sol handlar om de två tvillingsystrarna Olanna och Kainene som både är igbo, men som är väldigt olika. De slår in på olika stigar i livet och lever båda två ganska priviligierat, men i och med inbördeskriget blir det svårt även för de som har det ganska bra med fruktansvärda händelser som splittrar familjeband. Titeln syftar på Biafras flagga, som är röd, svart och grön i tre vågräta ränder, med en halv gul sol i mitten.

Jag rekommenderar starkt den här boken! Förutom att den är väldigt spännande, gripande och medryckande, så lär en sig också mycket om kolonialismens verkningar och Nigerias historia som påverkar än idag.


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Category: Litteratur

  • Två tegelstenar från i somras

    I somras läste jag mycket böcker, och jag fortsätter att göra det. Jag är så glad att litteratur (som ej har med skolan att göra) har tagit sån stor plats i mitt liv igen! Tror det är mycket tack vare Book Club Gäris <3

    Hur som helst så glömmer jag bort att skriva om all min lektyr, men vill gärna att allt skall finnas dokumenterat här på bloggen för att kunna gå tillbaka och titta. Mvh nostalgi-nörd som älskar att dokumentera saker (och att gå tillbaka och titta i efterhand!). Så – här kommer två tegelstenar jag läste i somras som jag glömt skriva om!

    Ett litet liv – Hanya Yanagihara

    Image result for ett litet liv

    Ett litet liv stod i min bokhylla väldigt länge innan jag tog tag i den – beställde den från Adlibris för att två av mina bok-gurus Sandra Beijer och Flora Wiström båda hade läst den och rekommenderade den fast med tillhörande starka varningar om att den med någon form av självskadebeteende eller sköra känslor inte skulle läsa den. För det här är en tung bok, både fysiskt och psykiskt.

    Boken handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Malcolm och Willem som är studiekamrater i New York och går på hippa fester, studerar till coola yrken, befinner sig bland den svåra kulturella eliten, äter ute på restaurang, får brustna hjärtan och så vidare. De har en otroligt stark vänskap som är så otroligt fin att läsa om – tror aldrig jag läst om manlig vänskap på det här sättet. Skört, mjukt, varmt, omhändertagande, ömsint. En vill liksom vara med i deras kompisgäng för det verkar så mysigt. Hela första 200-300 sidorna är generellt väldigt mysig, en får göra nedslag i alla de fyra vännernas liv och deras små lyckor och sorger och vardagsbestyr medans de blir äldre och tar sig an världen. Men sen skiftar fokuset mer på Jude. Jude som är annorlunda än de andra tre, som döljer en hemlighet som han vägrar tala om. Som gör allt för att hans förflutna inte skall märkas, men hans vänner märker ändå, och gör allt för att Jude inte skall märka att de märker. Snart blir det riktigt sorgligt och brutalt, såpass att jag var tvungen att lägga ner boken och pausa. 150 sidor nånting av boken är nästan outhärdliga, jag ville knappt läsa vidare. Samtidigt ville jag veta vad som hände. Få ett avslut. Så jag läste vidare. Jag kan inte säga så mycket mer än så här utan att spoila, men det är en riktigt gripande och välskriven bok om starka vänskapsband, om familjer som en väljer, om sorg och smärta. Som sagt, triggerwarning självskadebeteende och våld. Läs inte denna om du är för skör. Men läs om du vill ha en stark och smärtsam bok-upplevelse som ändå har vackra glimtar. Otroligt bra.

    En halv gul sol – Chimamanda Ngozi Adichie

    Image result for en halv gul sol

    I våras, efter att jag läst klart Lila Hibiskus var jag hos Milla och Matilda. Där såg jag att En halv gul sol stod i bokhyllan, och eftersom jag precis läst ut Lila Hibiskus och Milla inte läst någon av dem ännu så frågade jag om vi kunde byta och det kunde vi. Fick således med mig En halv gul sol hem medan Milla behöll Lila Hibiskus. Kul!

    En halv gul sol tar nog ungefär 200 sidor innan en kommer in i den ordentligt. Den är liksom halvdan de första tvåhundra sidorna, så så en drar sig lite för att läsa. Men sen! Sen tar det fart och blir riktigt spännande och gripande, så så en knappt vill lägga ner den över huvud taget. En halv gul sol utspelar sig under 60-talets Nigeria, då det politiska klimatet blir allt hårdare i och med att de gränser som dragits efter att Nigeria blev fritt från britterna 1960 inte följde de olika stammarnas regioner. Igbo-folket blev avdelat av nationsgränser och var underrepresenterade i beslutsfattande i Nigeria, och även diskriminerade och utsatta för våld. Därför ville stora delar av igbo-folket bli självständiga och staten Biafra utropades 1967 (vilket nigerianska regeringen motsatte sig). En halv gul sol handlar om de två tvillingsystrarna Olanna och Kainene som både är igbo, men som är väldigt olika. De slår in på olika stigar i livet och lever båda två ganska priviligierat, men i och med inbördeskriget blir det svårt även för de som har det ganska bra med fruktansvärda händelser som splittrar familjeband. Titeln syftar på Biafras flagga, som är röd, svart och grön i tre vågräta ränder, med en halv gul sol i mitten.

    Jag rekommenderar starkt den här boken! Förutom att den är väldigt spännande, gripande och medryckande, så lär en sig också mycket om kolonialismens verkningar och Nigerias historia som påverkar än idag.


    I somras läste jag mycket böcker, och jag fortsätter att göra det. Jag är så glad att litteratur (som ej har med skolan att göra) har tagit sån stor plats i mitt liv igen! Tror det är mycket tack vare Book Club Gäris <3 Hur som helst så glömmer jag bort att skriva om all min lektyr,…

  • Böcker jag läst på sistone

    Av någon märklig anledning hade jag fem (!) påbörjade böcker sedan i somras, varav fyra av dem bara hade ett par 20-30 sidor kvar till slutet. Vet inte riktigt varför det blev så, varför avslutade jag inte bara böckerna när det var så lite kvar? Antar att jag började på nästa hela tiden 🙂 I veckan har jag i alla fall avslutat tre av dessa böcker med ett par sidor kvar till slutet, så jag tänkte skriva någroa ord om dem.

    En droppe midnatt – Jason “Timbuktu” Diakité

    Det här är en självbiografisk bok om rapparen Jason, känd som Timbuktu, och hans familj. Men hans familjehistoria är så spännande att det nästa känns som skönlitteratur. Jag har lyssnat på hans sommarprat där han pratade mycket om mellanförskap, hur det känns att inte riktigt höra hemma någonstans – för mörk hud för att passera som vit, men för rakt hår och för lite melanin för att vara svart. Även denna bok handlar till viss del om mellanförskapet, men han använder mellanförskapet som avstamp i utforskningen av sin familjs historia. Hans pappa, som är svart afroamerikan, kom till Sverige för en vit svensk kvinna, men farfadern i sin tur gjorde också en stor resa när han bröt sig loss från det rasistiska södern till Harlem, New York. I boken varvar Jason samtal med sin far och berättelser om deras relation, med sin egen resa till USA och skickligt invävda fakta om USA och framför allt hur det var, och är, att vara svart. Jag som läsare lärde mig mycket och ärligt talat, USA är ett jävla skitland som har behandlat afroamerikaner så otroligt illa. Slaveriet må vara utrotat, men slaveriets rötter – det vill säga rasismen – frodas. USA:s fängelser är de mest crowded i världen, och majoritet som sitter där är svarta. Vet ni vad som händer med ens rösträtt om en suttit i fängelse i USA, om så bara för en månad? Den försvinner på livstid. USA har enorma klassklyftor, men de allra allra fattigaste är den svarta befolkningen.

    Jag rekommenderar starkt den här boken. Den var väldigt nyttig att läsa som vit västerlänning. Och väldigt spännande “trots” att den inte är skönlitterär.

    Rich Boy – Caroline Ringskog Ferrada-Noli

    Rich Boy köpte jag trots det dyra priset (då den är ny på *marknaden*) eftersom jag lyssnar på kulturpodden En varg söker sin podd med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli, och Caroline är alltså författare till den här boken och jag har hört henne prata mycket om den i podden. (Rekommenderar för övrigt podden om en är intresserad av en feministisk kulturpodd – de tar upp en bok i varje avsnitt och blandar skarpa samhällsanalyser med vardagsliv och kultur). Boken var skulle jag säga bra och läsvärd, men kanske inte fantastisk. Läste dock ut den väldigt snabbt trots sin tjocklek, för jag ville veta vad som hände (en sån där bok när en stör sig mycket på huvudkaraktäre/n/rn för att de inte kan stå upp för sig själva) och hur det skulle gå. Det är i alla fall en bok om tre generationer kvinnor, alla vars livsöden formas av patriarkatet. Hur ätstörda tankar, psykisk ohälsa och en fallenhet för att stanna i kärlekslösa relationer går i arv. Riktigt sorlig bok om jag skall vara ärlig, som aldrig riktigt har något klimax utan bara fortsätter från 60-tal till nutid om det omöjliga i att vara kvinna och lycklig i det här jävla samhället. Språket blir lite störigt ibland, många korta meningar och inte särskilt speciellt, men det ger ju iförsig också boken en karaktär. Boken är läsvärd, som sagt, men får inte högsta betyg.

    Finna Sig – Agnes Lidbeck

    Finna sig av Agnes Lidbeck är faktiskt ganska lik Rich Boy på många sätt. Ytterligare ett kvinnligt livsöde format av patriarkatet, där berättelsen utan något riktigt klimax bara fortsätter gå i detta stretande som ska kallas liv. Här är det dock inte tre olika generationer, utan tre olika faser i en kvinnas liv det handlar om, och kvinnans tre roller; Mamman, Älskaren och Vårdaren. Boken handlar om Anna, en extremt självmedveten karaktär som aldrig verkar vara riktigt lycklig utan mest ser sig själv utifrån hela tiden, tänker på hur det är synd och skam att ingen ser när hon manglar de där lakanen eftersom hon är en så god mor när hon gör det. Den börjar i hennes förlossning där hon intar sin roll som Mamma, där hon bara blir viktig i relation till sitt och så småningom sina barn. Boken övergår så småningom i ett vardagslunk där barnen snart blir stora och Annas och Jens relation börjar kännas mer utled än vanligt och hon söker sig till romans i en annan man. Hon intar rollen som Älskare. Den här nya mannen blir snart allvarligt sjuk och hans sista tid i livet, när hon också börjar bli till åren, är hon Vårdare. Alltid i relation till någon annan, aldrig endast i egenskap av sig själv.

    Boken börjar när Anna blir någon i förhållande till sitt barn, och boken upphör i samband med att Anna slutar vara någon i förhållande till sin sjuke älskare. Ty kvinnan existerar bara i förhållande till någon annan, till för någon annan, aldrig i egenskap av sig själv. Titeln är tvetydig: Anna finner aldrig sig själv på något annat sätt än i relation till någon. Och hon finner sig i sina roller, trots att hon är utled. En sorglig bok på många sätt, som precis som Rich Boy var läsvärd men inte fantastisk.


    Av någon märklig anledning hade jag fem (!) påbörjade böcker sedan i somras, varav fyra av dem bara hade ett par 20-30 sidor kvar till slutet. Vet inte riktigt varför det blev så, varför avslutade jag inte bara böckerna när det var så lite kvar? Antar att jag började på nästa hela tiden 🙂 I…

  • De kommer att drunkna i sina mödrars tårar / Johannes Anyuru

    Igår vid havet sträckläste jag De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Och först och främst: så himla fin titel?! Och sen. Fantastisk bok. Verkligen så bra, varför jag inte kunde sluta läsa.

    Boken är en unik mashup av svensk samtida skönlitteratur à la roman, och science fiction (!). Boken porträtterar nämligen en flicka, som begått ett terrordåd på en bokhandel i Göteborg tillsammans med två andra radikaliserade Daesh-sympatisörer, och som påstår sig vara en tidsresenär som sänts tillbaka i tiden från en rasistisk framtidsdystopi. Ja ni hör ju, vilken plot!

    Boken har belönats med flertalet priser och det med rätta. Skickligt dramaturgiskt berättargrepp där parallella tider och historier och personer vävs samman och historien långsamt nystas upp samtidigt som det är spännande ända till de sista sidorna, kusligt likt ett samtida Sverige samtidigt som framtidsdystopin som beskrivs skulle kunna bli just ett framtida Sverige (eller?). Ett härligt språk att vara i och verklighetstrogen dialog. Och en alldeles alldeles unik historia – samtidigt som den skulle kunna vara sann.

    Jag rekommenderar verkligen den här boken å det starkaste. Det är en fantastisk läsupplevelse. LÄS för sjutton.


    Igår vid havet sträckläste jag De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Och först och främst: så himla fin titel?! Och sen. Fantastisk bok. Verkligen så bra, varför jag inte kunde sluta läsa. Boken är en unik mashup av svensk samtida skönlitteratur à la roman, och science fiction (!). Boken porträtterar nämligen…

  • För mycket lycka /Alice Munro

    Har läst novellsamlingen För mycket lycka av Alice Munro här i Kroatien. Tio noveller som gör nedslag i olika människoliv. Det alla har gemensamt är att de porträtterar en lång tidsram, hela liv, vilket ändå är skickligt gjort på några få sidor. Alla har också gemensamt att de som sagt gör nedslag mitt i människors liv, och lämnar också dessa människor mitt i. Således undrade jag ofta; vad var egentligen poängen med den här novellen? Jag tyckte med andra ord boken var sådär. I slutet slarvläste jag mest för att boken skulle ta slut. Den sista novellen som hela boken är betitlad efter, om den ryska kvinnan som blev Sveriges första matematik-professor under tidigt 1900-tal, tyckte jag bäst om men annars tyckte jag boken var medioker på sin höjd. Funkar som tidsfördriv men skulle ej rekommendera.


    Har läst novellsamlingen För mycket lycka av Alice Munro här i Kroatien. Tio noveller som gör nedslag i olika människoliv. Det alla har gemensamt är att de porträtterar en lång tidsram, hela liv, vilket ändå är skickligt gjort på några få sidor. Alla har också gemensamt att de som sagt gör nedslag mitt i människors…

  • Berättelse om ett äktenskap /Geir Gulliksen

    Igår vid havet läste jag den här boken, Berättelse om ett äktenskap av den norske författaren Geir Gulliksen. Det var en speciell liten bok om något så ordinärt som ett medelklasspar och deras kärlek – och hur den tar slut. Så hur kan ett sådant icke-unikt ämne, bli till en unik bok som är läsvärd? Geir skriver dels på ett väldigt speciellt sätt – historien om hur parets kärlek en dag tar slut är liksom berättad ur Timmys (kvinnans) perspektiv, fast med Jons (mannens) ord. Han berättar liksom så som han tänker sig att hon skulle ha sett på allt, och ibland ändrar han sig; “nej det var nog jag som tänkte så” eller “eller så tänkte hon inte alls så”, och så vidare. Intressant berättargrepp som jag aldrig varit med om tidigare.

    Dels är den fint skriven generellt, ett lite speciellt språk som är trevligt att vara i. Och så är det ju alltid intressant att läsa om kärlek ändå, för att många kan känna igen sig i det. Många heta samlag skildras också, fast inte på ett snuskigt sätt utan fint, liksom, och ganska realistiskt.

    Det är inte den mest fantastiska bok jag läst men den är helt klart verkligen läsvärd och bra och skulle någon fråga mig om den var värd att läsa skulle jag säga ja, kör i vind!


    Igår vid havet läste jag den här boken, Berättelse om ett äktenskap av den norske författaren Geir Gulliksen. Det var en speciell liten bok om något så ordinärt som ett medelklasspar och deras kärlek – och hur den tar slut. Så hur kan ett sådant icke-unikt ämne, bli till en unik bok som är läsvärd?…

  • 25000 km nervtrådar / Nino Mick

    Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så det är ju kul att jag känner Nino lite grand personligen *starstruck*

    HURSOMHELST. Boken. Så. Jävla. Bra. Den handlar förstås om kön, om samhällets fixering vid kroppar och könsorgan och binära uppdelningar av människor beroende på vad de har mellan benen. Vilket för många resulterar i dysfori, det vill säga en stark känsla av olust och obehag gentemot sin kropp och/eller sitt tilldelade kön. Hur fruktansvärt ont det kan göra att hela tiden bli förnekad, felkönad, ogiltigförklarad, utblottad, föremål för utredningar och undersökningar. Men jag läser också in en kritik, eller åtminstone problematisering av transkampen i hur den kan vara väldigt fäst vid könskorrigerande vård och så vidare. Och missförstå mig rätt – jag stöttar mina transsyskon till 100% men det finns också en clash mellan transkamp och feministisk kamp i viss mån, och en måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och kunna diskutera och problematisera. För å ena sidan är det SJÄLVKLART att vi måste kämpa för att transpersoner ska få skälig vård, ett tredje juridiskt kön, inte behöva vänta i flera år på könsutredning, etc etc. Detta är SJÄLVKLART. Samtidigt som vi också måste kunna kämpa för en värld där inga transpersoner (eller för den delen sexuella läggningar) finns, för sociala/juridiska kön finns inte, eftersom kroppsdelar inte är kopplade till könsroller utan bara är just – kroppsdelar. Precis som händer eller fötter eller vad som helst. Fittor och kukar och alla intersexvariationer där emellan skulle vara just bara fittor och kukar och inte ha något att göra med hur personen var, utan vi skulle vara frikopplade från “män” och “kvinnor” och bara vara människor. Detta scenario är förstås en utopisk, avlägsen framtid som jag är osäker på om vi någonsin kommer kunna uppnå, så så länge behöver vi adekvat transvård och backa transpersoner i deras kamp. Men som Nino just formulerar sig:

    min ångest är inte mina bröst

    den kom nån annanstans ifrån först

    den enda kroppsdel som besvärar mig

    är andra människors hjärnor

    och dom kan jag inte korrigera

    Och den här levbara framtiden utan kön och sexuella läggningar där könsorgan är som vilken annan kroppsdel som helst- det vill säga inte kopplad till en rad trånga normer, roller, beteenden, förväntningar etc, den är så långt borta. Så därför kanske en måste ha blicken vid sitt kön. Genomgå könsbekräftande vård. För att överleva (ja, det är en fråga på liv och död. Transpersoner fucking dör).

    Önskar inte transvård

    önskar språkvård

    De sista sorgliga raderna från sista sidan.

    Jag blev väldigt berörd av denna poesisamling. Läste den i ett nafs fast den är värd mer betänketid. Rekommenderar starkt!


    Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så…

  • Två böcker

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.


    One response to “Två böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för tips

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto! Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris.…

  • Book Club Gäris har läst SCUM Manifest av Valerie Solanas (1967)

    Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

    Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

    Image result for scum manifesto

    SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

    SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

    SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

    Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

    Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

    Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

    Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

    Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

    Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

    Related image

    Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

    Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

     


    Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie. Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och…

  • Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!


    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg…

  • Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

    Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

    Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

    Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

    “Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

    Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

    Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

     


    One response to “Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Du kan väl låna ut boken till mig

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker…