Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.
DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!
[…] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]
Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och så om igen från början, går ut och letar, skickar sms. Natten känns oändlig, en ständig upprepning, när dottern inte är anträffbar. Hon finns förstås där ute, och ibland kommer hon hem igen, men hon vill ständigt iväg, göra revolt, dricka sig full, gå ut i strumplästen, rymma, skita i insulinsprutorna. En bok om gränslös kärlek mellan en mamma och en dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande, om oro, om föräldraskap, om den ständiga upprepningen. Jag tyckte mycket om denna bok, som är vackert skriven och fenomenalt uppläst av Hanna Fred Ekman. Jag “läste” (d.v.s. lyssnade) ut den på en vecka, eftersom den är ungefär 4,5 timmar och det tar ca 30 minuter för mig att ta mig mellan hem och jobb, men framförallt fängslade boken mig från första sidan. Dessutom berörde den mig lite extra, eftersom den skildrar hur mammans oro accentueras av det faktum att hennes försvunna dotter har diabetes – vilket kan bli ett direkt livshotande tillstånd om den lämnas obehandlad – eftersom Are har diabetes. Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Sandra Beijer har skrivit en fin recension om boken här.
[…] Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här. […]
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
[…] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]
[…] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst och man plöjer igenom böcker ganska snabbt! Och denna hade jag velat länge efter att jag läst Mobergs Utvandrarna/Invandrarna – känns som det hör till allmänbildningen att läsa klassisk arbetarlitteratur. Och detta är inte vilken arbetarlitteratur som helst utan en fantastisk liten roman som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut pga sin frispråkighet. Till exempel skildras en förlossning utan krusiduller på ett (vad jag bara kan anta) naturtroget sätt – dvs blodigt och smärtsamt men också vackert – vilket kritikerna fasade över.
Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Jag tyckte mycket om boken, och också inläsningen även om det var lite låg volym ibland (tror det är en gammal inläsning). Jag tycker historiska romaner generellt är väldigt intressanta, och till skillnad från en annan historisk roman jag läste nyss (1795 av Niklas Natt och Dag) har denna ett kvinnligt perspektiv, och ett arbetarperspektiv på riktigt. Och språket är vackert. Ibland kunde jag missa vissa hopp som gjordes, men generellt en mycket läsvärd bok – det är inte för intet det blivit en klassiker, då den gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen. Rekommenderar!
Jag har läst ännu en klassiker! Och en kort sådan igen, precis som Gift, skönt. Även denna lånade jag på Ekonomiska biblioteket när jag var där och hämtade böcker för mina sociologi- och kriminologi-kurser. Har haft Den allvarsamma leken i min bokhylla ett tag i tanke att ta mig an denna klassiska svenska författare, men så stod Doktor Glas där i bokhyllan och såg mycket kort ut (ca 120 sidor) så då plockade jag med mig den. Jag läser så mycket facklitteratur (och så GoT då som är typ 1000 sidor per bok och tar jättelång tid) så det är skönt att läsa skönlitterärt som jag faktiskt kan avsluta.
Hur som helst! Doktor Glas! En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val (eller ja, “ställs inför” kanske är lite att ta i – han väljer more or less att ställas inför detta val) och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
Jag har läst en ny bok! Vinnande koncept det här med att låna korta böcker på sissådär 150 sidor. Så skönt att känna att jag faktiskt läser ut böcker när jag parallellt läser tegelstenar som Game of thrones och Det andra könet. Men denna lilla pärla var som sagt en kortis som jag läste ut på nån dag. Jag har läst Édouard Louis förut, närmare bestämt hans bok Vem dödade min far? från 2019, men jag läste den hos en kompis i Stockholm när han host:ade mig där under ett par dagar, och jag hann aldrig läsa ut den innan jag skulle åka. Har sedan dess velat läsa mer av Louis, och så stod den här lilla boken i Ekonomiska bibliotekets “sommarläsning”-bokhylla så jag slog till.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder.
Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur!
Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om det är engelska, för det blir ofta lite… konstlat? Med översättningar från engelska? Hur som helst. En riktig bladvändare! Har tänkt läsa den ett tag eftersom jag sett den i etern, men nu kom jag mig för på uppmaning av pappa som älskade boken. Och visst är den bra! Och jag återkommer till det! Men det är ändå något som skaver, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Kanske är det (SPOILER ALERT) det faktum att Kya blir så otroligt smart och bildad, fastän hon inte ens gått i skolan, utan lärt sig helt på egen hand. Så till den grad att hon blir en välrenommerad författare. Det känns bara lite… overkligt? Eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, såsom Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna eller Jude i Ett litet liv gör. Eller kanske är det att boken känns lite pretentiös i sina översvallande och nästan skriva-på-näsan-beskrivningar av våtmarken. Ja, jag vet inte riktigt vad det är, men den får inte full pott från mig för den där obestämda känslan av att något inte når ända fram. Icke desto mindre är det en mycket bra och läsvärd bok, som sagt en riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Det är fascinerande hur den börjar som en roman och sedan övergår i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Så – trots det där som skaver rekommenderar jag ändå denna bok för den som vill ha något lättläst man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden.
Sen i min kriminologikurs har jag även läst del 2 i Introduktion till kriminologi – brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker (volym 1) av Jerzy Sarnecki och Christoffer Carlsson, också från 2020. En fackbok alltså, och den del jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. Och detta är en mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Jag har ju läst på universitetet i snart ett decennium nu, och tankegods som socialkonstruktivism har jag stött på X antal gånger. Men sällan har jag läst det så väl och pedagogiskt förklarat som här! Utan att för den sakens skull känna att författaren har låg tilltro till sin läsare (som jag kände när jag i samma kurs läste boken Kriminologins grunder som jag tyckte var alldeles för grund, med ett alldeles för pratigt språk och avsaknad av teori, som ju är det jag är intresserad av).
Boken går som sagt igenom relevanta teorier och idéer om brott och straff, från att genom upplysningens lämna synen på brott som ett resultat av demoner, djävulen eller andra religiösa orsaker, via filosofen Beccarias omdanande skrifter om att straff bör bli mer humant, 1800-talets (ras)biologiska förklaringar till brottslighet (att man kan se på någon att den är en brottsling, och att han är född sådan), till sociologins intåg under tidigt 1900-tal och framåt där man snarare sökte brottslighetens orsaker i samhället och sedan mer kritiska kriminologiska teorier influerade av t.ex. marxism, postmodernism, kritisk rasteori och feminism under 1960- och 1970-tal och så tillbaka till biologiska eller snarare neurologiska förklaringar/teorier. Som sagt, en mycket välskriven bok som jag kommer ha stor behållning av och som jag stark rekommenderar för kriminologi-intresserade.
I min historiakurs (som jag för övrigt nu gjort sista tentan i) har jag bl.a. läst Från Platon till demokratins kris, som kanske skulle kunna kallas ett svenskt standardverk om man pluggar idéhistoria. Den första utgåvan kom nämligen ut på 70-talet och sen dess har den bearbetats ett antal gånger i takt med tidens gång. Den här senaste utgåvan från 2020 är den femtonde ombearbetningen. Liedman är professor i idéhistoria och jag har hört honom i diverse olika podcasts som sakkunnig, men nu börjar han bli till åren så frågan är om han hinner med en ny utgåva… hur som helst var detta en mycket upplysande bok om man är intresserad av ideologi och idéhistoria och hur politiska tankar då påverkar nu, och i framtiden.
Boken börjar vid just Platon och de gamla grekerna och deras idéer om demokrati. Detta tyckte jag tbh var den tråkiga delen – jag har insett att jag tycker historia blir intressant kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det!
[…] också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin […]
När jag var på universitetsbiblioteket häromdagen för att låna böcker till mina sommarkurser fastnade jag också vid hyllan med skönlitteratur, från vilken jag spontant plockade med mig en modern klassiker. Nämligen Gift av Tove Ditlevsen, en av Danmarks största författare, nu i nyutgåva med förord av Vigdis Hjort (vars bok Arv och miljö också är mycket bra!). Jag hade läst om Tove Ditlevsen hos bl.a. Sandra Beijer och haft Gift på min to read-lista så nu blev det dags, och jag slukade boken på typ ett dygn. Wow vilken bok, den drabbade mig!
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? Tove Ditlevsen var mycket skandalomsusad på sin tid, och anklagades för att vara rå och hänsynslös i sina skildringar av verkligheten, där människorna har sina riktiga namn och beskrivs precis så som Tove upplevde dem. Samtidigt var hennes böcker också mycket populära, och hennes liv var offentligt material.
Gift börjar när Tove är i 20-årsåldern och gift med den 30 år äldre kulturprofilen Viggo F. Honom har hon gift sig med för att komma framåt i litteraturvärlden, eftersom att skriva är det som skänker henne lycka. Äktenskapet är dock tämligen platonskt och kärlekslöst, och Tove är blott 22, så snart träffar hon den mer jämngamla Ebbe som hon gifter sig med. På Köpenhamns gator marscherar tyska soldater eftersom det är världskrig och Danmark är ockuperat, men Tove ägnar sig åt att skriva. Vid den här tiden är det också förbjudet att göra abort, så när Tove blir oönskat gravid en andra gång gör hon en illegal abort, där läkaren Carl ger henne en spruta petidin som smärtlindring. Och ruset är så fantastiskt att hon blir förälskad i petidinet/Carl på direkten, vilket ska komma att styra resten av hennes liv.
Gift är en kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!!
Forfatteren Tove Ditlevsen, Danmark
Foto Mogens Berger / Ritzau kod 93000(more…)
Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!
Jane Eyrevar en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.
Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:
A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.
Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).
[…] Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här. […]
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.
DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!
[…] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.
DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!
[…] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa,…
Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och så om igen från början, går ut och letar, skickar sms. Natten känns oändlig, en ständig upprepning, när dottern inte är anträffbar. Hon finns förstås där ute, och ibland kommer hon hem igen, men hon vill ständigt iväg, göra revolt, dricka sig full, gå ut i strumplästen, rymma, skita i insulinsprutorna. En bok om gränslös kärlek mellan en mamma och en dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande, om oro, om föräldraskap, om den ständiga upprepningen. Jag tyckte mycket om denna bok, som är vackert skriven och fenomenalt uppläst av Hanna Fred Ekman. Jag “läste” (d.v.s. lyssnade) ut den på en vecka, eftersom den är ungefär 4,5 timmar och det tar ca 30 minuter för mig att ta mig mellan hem och jobb, men framförallt fängslade boken mig från första sidan. Dessutom berörde den mig lite extra, eftersom den skildrar hur mammans oro accentueras av det faktum att hennes försvunna dotter har diabetes – vilket kan bli ett direkt livshotande tillstånd om den lämnas obehandlad – eftersom Are har diabetes. Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Sandra Beijer har skrivit en fin recension om boken här.
[…] Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här. […]
Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och…
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
[…] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]
[…] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag…
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst och man plöjer igenom böcker ganska snabbt! Och denna hade jag velat länge efter att jag läst Mobergs Utvandrarna/Invandrarna – känns som det hör till allmänbildningen att läsa klassisk arbetarlitteratur. Och detta är inte vilken arbetarlitteratur som helst utan en fantastisk liten roman som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut pga sin frispråkighet. Till exempel skildras en förlossning utan krusiduller på ett (vad jag bara kan anta) naturtroget sätt – dvs blodigt och smärtsamt men också vackert – vilket kritikerna fasade över.
Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Jag tyckte mycket om boken, och också inläsningen även om det var lite låg volym ibland (tror det är en gammal inläsning). Jag tycker historiska romaner generellt är väldigt intressanta, och till skillnad från en annan historisk roman jag läste nyss (1795 av Niklas Natt och Dag) har denna ett kvinnligt perspektiv, och ett arbetarperspektiv på riktigt. Och språket är vackert. Ibland kunde jag missa vissa hopp som gjordes, men generellt en mycket läsvärd bok – det är inte för intet det blivit en klassiker, då den gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen. Rekommenderar!
One response to “Kvinnor och äppelträd – Moa Martinson (1933)”
Mami
Den har jag inte läst, blir intresserad.
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst…
Jag har läst ännu en klassiker! Och en kort sådan igen, precis som Gift, skönt. Även denna lånade jag på Ekonomiska biblioteket när jag var där och hämtade böcker för mina sociologi- och kriminologi-kurser. Har haft Den allvarsamma leken i min bokhylla ett tag i tanke att ta mig an denna klassiska svenska författare, men så stod Doktor Glas där i bokhyllan och såg mycket kort ut (ca 120 sidor) så då plockade jag med mig den. Jag läser så mycket facklitteratur (och så GoT då som är typ 1000 sidor per bok och tar jättelång tid) så det är skönt att läsa skönlitterärt som jag faktiskt kan avsluta.
Hur som helst! Doktor Glas! En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val (eller ja, “ställs inför” kanske är lite att ta i – han väljer more or less att ställas inför detta val) och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
Jag har läst ännu en klassiker! Och en kort sådan igen, precis som Gift, skönt. Även denna lånade jag på Ekonomiska biblioteket när jag var där och hämtade böcker för mina sociologi- och kriminologi-kurser. Har haft Den allvarsamma leken i min bokhylla ett tag i tanke att ta mig an denna klassiska svenska författare, men…
Jag har läst en ny bok! Vinnande koncept det här med att låna korta böcker på sissådär 150 sidor. Så skönt att känna att jag faktiskt läser ut böcker när jag parallellt läser tegelstenar som Game of thrones och Det andra könet. Men denna lilla pärla var som sagt en kortis som jag läste ut på nån dag. Jag har läst Édouard Louis förut, närmare bestämt hans bok Vem dödade min far? från 2019, men jag läste den hos en kompis i Stockholm när han host:ade mig där under ett par dagar, och jag hann aldrig läsa ut den innan jag skulle åka. Har sedan dess velat läsa mer av Louis, och så stod den här lilla boken i Ekonomiska bibliotekets “sommarläsning”-bokhylla så jag slog till.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder.
Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur!
Jag har läst en ny bok! Vinnande koncept det här med att låna korta böcker på sissådär 150 sidor. Så skönt att känna att jag faktiskt läser ut böcker när jag parallellt läser tegelstenar som Game of thrones och Det andra könet. Men denna lilla pärla var som sagt en kortis som jag läste ut…
Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om det är engelska, för det blir ofta lite… konstlat? Med översättningar från engelska? Hur som helst. En riktig bladvändare! Har tänkt läsa den ett tag eftersom jag sett den i etern, men nu kom jag mig för på uppmaning av pappa som älskade boken. Och visst är den bra! Och jag återkommer till det! Men det är ändå något som skaver, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Kanske är det (SPOILER ALERT) det faktum att Kya blir så otroligt smart och bildad, fastän hon inte ens gått i skolan, utan lärt sig helt på egen hand. Så till den grad att hon blir en välrenommerad författare. Det känns bara lite… overkligt? Eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, såsom Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna eller Jude i Ett litet liv gör. Eller kanske är det att boken känns lite pretentiös i sina översvallande och nästan skriva-på-näsan-beskrivningar av våtmarken. Ja, jag vet inte riktigt vad det är, men den får inte full pott från mig för den där obestämda känslan av att något inte når ända fram. Icke desto mindre är det en mycket bra och läsvärd bok, som sagt en riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Det är fascinerande hur den börjar som en roman och sedan övergår i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Så – trots det där som skaver rekommenderar jag ändå denna bok för den som vill ha något lättläst man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden.
Sen i min kriminologikurs har jag även läst del 2 i Introduktion till kriminologi – brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker (volym 1) av Jerzy Sarnecki och Christoffer Carlsson, också från 2020. En fackbok alltså, och den del jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. Och detta är en mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Jag har ju läst på universitetet i snart ett decennium nu, och tankegods som socialkonstruktivism har jag stött på X antal gånger. Men sällan har jag läst det så väl och pedagogiskt förklarat som här! Utan att för den sakens skull känna att författaren har låg tilltro till sin läsare (som jag kände när jag i samma kurs läste boken Kriminologins grunder som jag tyckte var alldeles för grund, med ett alldeles för pratigt språk och avsaknad av teori, som ju är det jag är intresserad av).
Boken går som sagt igenom relevanta teorier och idéer om brott och straff, från att genom upplysningens lämna synen på brott som ett resultat av demoner, djävulen eller andra religiösa orsaker, via filosofen Beccarias omdanande skrifter om att straff bör bli mer humant, 1800-talets (ras)biologiska förklaringar till brottslighet (att man kan se på någon att den är en brottsling, och att han är född sådan), till sociologins intåg under tidigt 1900-tal och framåt där man snarare sökte brottslighetens orsaker i samhället och sedan mer kritiska kriminologiska teorier influerade av t.ex. marxism, postmodernism, kritisk rasteori och feminism under 1960- och 1970-tal och så tillbaka till biologiska eller snarare neurologiska förklaringar/teorier. Som sagt, en mycket välskriven bok som jag kommer ha stor behållning av och som jag stark rekommenderar för kriminologi-intresserade.
One response to “Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020) & Introduktion till kriminologi 1 – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)”
Mami
Jag tycker inte det skaver om där Kräftorna sjunger.
Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om…
I min historiakurs (som jag för övrigt nu gjort sista tentan i) har jag bl.a. läst Från Platon till demokratins kris, som kanske skulle kunna kallas ett svenskt standardverk om man pluggar idéhistoria. Den första utgåvan kom nämligen ut på 70-talet och sen dess har den bearbetats ett antal gånger i takt med tidens gång. Den här senaste utgåvan från 2020 är den femtonde ombearbetningen. Liedman är professor i idéhistoria och jag har hört honom i diverse olika podcasts som sakkunnig, men nu börjar han bli till åren så frågan är om han hinner med en ny utgåva… hur som helst var detta en mycket upplysande bok om man är intresserad av ideologi och idéhistoria och hur politiska tankar då påverkar nu, och i framtiden.
Boken börjar vid just Platon och de gamla grekerna och deras idéer om demokrati. Detta tyckte jag tbh var den tråkiga delen – jag har insett att jag tycker historia blir intressant kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det!
[…] också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin […]
I min historiakurs (som jag för övrigt nu gjort sista tentan i) har jag bl.a. läst Från Platon till demokratins kris, som kanske skulle kunna kallas ett svenskt standardverk om man pluggar idéhistoria. Den första utgåvan kom nämligen ut på 70-talet och sen dess har den bearbetats ett antal gånger i takt med tidens gång.…
När jag var på universitetsbiblioteket häromdagen för att låna böcker till mina sommarkurser fastnade jag också vid hyllan med skönlitteratur, från vilken jag spontant plockade med mig en modern klassiker. Nämligen Gift av Tove Ditlevsen, en av Danmarks största författare, nu i nyutgåva med förord av Vigdis Hjort (vars bok Arv och miljö också är mycket bra!). Jag hade läst om Tove Ditlevsen hos bl.a. Sandra Beijer och haft Gift på min to read-lista så nu blev det dags, och jag slukade boken på typ ett dygn. Wow vilken bok, den drabbade mig!
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? Tove Ditlevsen var mycket skandalomsusad på sin tid, och anklagades för att vara rå och hänsynslös i sina skildringar av verkligheten, där människorna har sina riktiga namn och beskrivs precis så som Tove upplevde dem. Samtidigt var hennes böcker också mycket populära, och hennes liv var offentligt material.
Gift börjar när Tove är i 20-årsåldern och gift med den 30 år äldre kulturprofilen Viggo F. Honom har hon gift sig med för att komma framåt i litteraturvärlden, eftersom att skriva är det som skänker henne lycka. Äktenskapet är dock tämligen platonskt och kärlekslöst, och Tove är blott 22, så snart träffar hon den mer jämngamla Ebbe som hon gifter sig med. På Köpenhamns gator marscherar tyska soldater eftersom det är världskrig och Danmark är ockuperat, men Tove ägnar sig åt att skriva. Vid den här tiden är det också förbjudet att göra abort, så när Tove blir oönskat gravid en andra gång gör hon en illegal abort, där läkaren Carl ger henne en spruta petidin som smärtlindring. Och ruset är så fantastiskt att hon blir förälskad i petidinet/Carl på direkten, vilket ska komma att styra resten av hennes liv.
Gift är en kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!!
Forfatteren Tove Ditlevsen, Danmark
Foto Mogens Berger / Ritzau kod 93000(more…)
När jag var på universitetsbiblioteket häromdagen för att låna böcker till mina sommarkurser fastnade jag också vid hyllan med skönlitteratur, från vilken jag spontant plockade med mig en modern klassiker. Nämligen Gift av Tove Ditlevsen, en av Danmarks största författare, nu i nyutgåva med förord av Vigdis Hjort (vars bok Arv och miljö också är…
Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!
Jane Eyrevar en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.
Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:
A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.
Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).
[…] Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här. […]
Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen…
One response to “Detaljerna – Ia Genberg (2022)”
[…] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]