I december har jag bland annat läst ut första delen av Borta med vinden av Margaret Mitchell (1936), som slutar precis när Ashley kommer tillbaka till Tara efter kriget (don’t spoil anything!!).

Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936)

Mamma tyckte att jag skulle läsa Borta med vinden när jag frågade henne om boktips från deras bokhylla. Sagt och gjort, jag tog den lite “nyare” utgåvan (tryckt på 60-talet) från deras hylla (den äldre är min mormors gamla som hon fick i julklapp av sin mamma (!!) men texten i den har så jobbig layout) och började läsa i somras. Men det gick segt, det måste jag säga – jag var inte imponerad. Förstod inte hype:n över denna supposed klassiker. Och det gjorde jag inte på ganska länge, det tog säkert 250 sega sidor innan jag kom in i boken. Men sen – någonstans i kanske november när jag masat mig igenom denna första del – började boken bli riktigt bra och spännande och jag ville bara läsa vidare. Det kanske var nån gång när kriget verkligen börjar göra sig påmint för Scarlett, Melanie och Miss Pittypat i Atlanta.

För ja, boken utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget 1961-1965, men från något så unikt (i alla fall för mig) perspektiv som från den sydstatliga vita överklassens. Dvs de “onda”. Jag upplever att alla filmer och andra skildringar av kriget som jag konsumerat har varit utifrån nordstaternas och/eller slavarnas sida – t.ex. Utvandrarna/Invandrarna-serien, filmen Harriet, allt akademiskt jag läst om gällande slaveriet, Dansar med vargar, mfl – och jag vet inte om det beror på min kulturella bubbla eller om det faktiskt finns fler skildringar från den så att säga “rätta” sidan, men hur som helst var det i alla fall nytt för mig att läsa om (ett) sydstatligt perspektiv. Och det är ju såklart speciellt. För som sagt: Konfederationen/Sydstaterna var ju de som hade slavar, de som vars ekonomi var byggt på bomull som i sin tur var beroende av slavarbete och allt det fruktansvärda som hör till slaveriet. Slavägarna – inklusive huvudpersonerna i Borta med vinden – är alltså de “onda” i detta krig, och de som ju också förlorade. Samtidigt var ju de också människor och produkter av sin tid, och självklart var inte alls slavägare våldsamma tyranner utan kanske brydde sig om sina slavar högt, kanske till och med älskade dem som sina egna. Icke desto mindre, hur väl man än behandlade (framförallt hushålls-)slavarna (såsom exempelvis Scarlett’s familj som verkar vara decent), är det ändå ett faktum att man genom slavägandet förnekar en annan människas frihet, man ser dem per definition som en vara man kan sälja och köpa bäst man vill. Och det är avsaknaden av en problematisering av detta som är väldigt disturbing med hela boken. Ingenstans finns en karaktär – inte ens de slavar som skildras – som ifrågasätter slaveriet. Ingenstans skildras några plantageägare som behandlade sina slavar dåligt, vilket ju ändå de facto var fallet många gånger. Ingenstans problematiseras helt enkelt slaveriets existens, och det är som sagt bokens stora svaghet. Samtidigt är ju boken också en produkt av sin tid, skriven på 1930-talet av en vit kvinna som visserligen inte själv genomlevt kriget men som vars äldre släktingar var förmögna slavägare som stred på Konfederationens sida. Dessutom skrevs boken långt innan Civil Rights Movement, under brinnande Jim Crow, som faktiskt på många sätt var den första perioden för svarta. Slaveriet var visserligen officiellt outlawed, men den strukturella – och våldsamma – rasismen var ett faktum, speciellt i södern där dessa lagar ända in på 60-talet diskriminerade svarta, och sanktionerade våld mot svarta i form av exempelvis regelbundna lynchningar. Detta var alltså den fond mot vilken boken är skriven, så det är fullt förståeligt att ett kritiskt perspektiv på slaveriet helt saknas i boken. Det speglas också av språket och sättet den är skriven på, där alla svarta ständigt fördummas med bristande språk, negativa adjektiv och frekvent användande av n-ordet.

Med allt detta sagt är det ändå en mycket bra bok, och man får som sagt se det som en produkt av sin tid. Det är alltså en dubbel tidsresa man gör när man läser – både till Sydstaternas 1930-tal (då boken är skriven) och till Sydstaterna 1860-tal (då boken utspelar sig). Och tidsresan till 1860-talet är fascinerande. Inte minst alla sociala koder och normer som gäller för en ogift kvinna i plantageägarklassen, vars enda uppdrag i livet är att vara skön, behärska svimningar vid rätt tillfällen (så man kan bli räddad av en man), klara av en hårt åtdragen korsett, fladdra med ögonfransarna och binda en potentiell friare till sig – något huvudpersonen Scarlett är expert på, även om det också gör henne något uttråkad, ty egentligen är det ingen som på riktigt intresserar henne utom den specielle Ashley, som inte verkar vara som någon annan “vanlig” sydstatsman. I början av boken visar det sig dock att Ashley bara hyser vänskapliga känslor gentemot Scarlett, vilket gör henne både djupt indignerad, och sårad, och som hon inte riktigt kan tro på.

I rent egoistiska syften – för att få Ashley avundsjuk – förför Scarlett en av de andra unga männen som står på kö – vilket för henne är lekande lätt – och gifter sig med en man hon i hjärtat är helt oengagerad i (men som är helt betuttad i henne). Samtidigt ser hon med avsmak på den godtrogna Melanie som får Ashleys gunst och gifter sig med honom. Det blir dock en kort tid tillsammans för de unga tu, för samtidigt som dessa kärleksbekymmer utspelar sig, bryter också inbördeskriget ut, och det dröjer inte länge innan både Melanies och Scarlett’s män far ut i krig tillsammans med de andra sydstatarna som är helt övertygade om att de ska ge “Yankees” (dvs nordstaterna) vad de tål. Scarlett blir inom loppet av tre månader både gift, gravid och änka (detta förlopp nämns på bara ett par meningar) och efter en lekande lätt förlossning står hon med en liten gosse hon mest tycker är en börda, och är blott 16 år änka, dömd att gå i sorgekläder och sörja en man hon egentligen inte ens vill ha, och i hemlighet tråna efter Melanies man, som alltjämt är ute i krig.

Boken handlar sedan om de umbäranden det innebär att vara en ung änka i Atlanta under inbördeskriget, till en början en förhållandevis behaglig ställning då Atlanta ännu inte är märkt av krig. Men Scarlett vantrivs som änka, stör ihjäl sig på Melanie som i sin enfald inte förstår Scarlett’s riktiga känslor (som hon illa döljer) och vill egentligen bara gå på bjudningar och danser igen, men sådant passar inte en änka. Och samtidigt kommer kriget allt närmre.

Som sagt, allt eftersom boken fortgår blir det alltmer en bladvändare. Avslutar med en liten  kärleksförklaring som jag tyckte var extra cute.