I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.

Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?

Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!