Så, nu när jag har kommit ikapp med bilder från vår vandring i Anderna kan jag ju uppdatera er om vad vi pysslar med och är just nu! Jo, vi är på Ecuadors kust i en liten by som heter Ayampe som vår klasskompis Sanna, som gör sin praktik här i Ecuador, rekommenderade efter tre vistelser här. Vi hann med att käka middag med henne och hennes medpraktikant vår första kväll i Quito, och hann även träffas över middag och öl samma eftermiddag/kväll vi mellanlandade i Quito efter Quilotoa-loopen, innan vi tog nattbussen till Ayampe. Det var en av de sämre bussfärderna vi haft denna resa då vi fick skitdåliga platser, men det gick bra och vi var framme i Ayampe tidigt på morgonen för en vecka sedan. Och sen dess har vi hängt här! En blir så lätt bekväm, va. Men efter två nätter hittade vi en minilägenhet där vi får bo för 25 dollar/natten och där det finns kök och egen ingång, och Ayampe är skitmysigt, så vi blir kvar här totalt 8 nätter. Sen blir det en nattbuss tillbaka till Quito, och sen de sista två nätterna i Quito. Vi hade ju kunnat stanna lite kortare tid här och istället åka till Amazonas till exempel, men som sagt en blir bekväm. Det är så gött här i Ayampe! Vi köper färsk frukt och grönt från fruktbilen som kommer hit, dricker öl, ser på solnedgången, badar i havet, lägger oss tidigt och vaknar tidigt, repeat. Love it. Här är ett par bilder från de senaste dagarna, först ut en bild från första kvällen då vi drack sangria och kollade på solnedgången!

Middag på Café Cultura: quesedillas

Sunset in Ayampe

På morgonpromme på stranden vid 7-tiden

En frukost: macka med färsk avocado och koriander

Strandar oss

I en tuk-tuk på väg till en annan strand igår

Stranden låg i en nationalpark. Här är skylten som berättade vad en fick och inte fick göra. Inte äta tonfisk eller röka weed till exempel.

Vi skippade parasoll-hyran och hittade klipp-skugga istället 🙂

Det var ju ändå alla hjärtans dag

Kärlek till mamma också!

Slut på bilder. Hörs i Quito igen, pussssssss

Så, äntligen kommer en update från mig! Internet har varit så himla segt på att ladda upp bilder, så det är därför jag dröjt. Men här kommer i alla fall ett gäng från vår fantastiska (men sjukt jobbiga) vandring i Anderna!

Så på lördagen den 4e februari så tog vi bussen från Quito till Latacunga, en färd på ungefär 1,5 h. Vi blev tillsagda att inte lägga upp vårt handbagage på hatthyllan, vilket visade sig var ett gott råd då vi några dagar senare träffade en colombian vars kompis blivit av med sitt handbagage – inklusive pass, kontakter, kontokort mm – då någon snott det från hatthyllan där han lagt det. Men vi kom fram utan några missöden och väl i Latacunga, som ligger på 2 800 m (ca 200 m högre än Quito), så letade vi upp ett hostel där vi kunde lämna våra stora backpacker-ryggsäckar, så att vi bara skulle behöva vandra med våra Kånken-ryggsäckar. Sedan tog vi en buss till Sigchos, den första byn i Quilotoa-loopen. Vi kom dock hit på eftermiddagen, och insåg att vi nog inte skulle hinna vandra till nästa by Isinliví innan det blev mörkt, så vi tog en cambioneta till nästa by där vi letade upp ett hostel att slagga på för natten. För 15 dollar var (det är US $ som gäller som valuta i Ecuador, fast de har endollarsmynt!) fick vi ett dubbelrum, inklusive trerättersmiddag och frulle. Hostelet låg jättefint med utsikt över solnedgången, och så hade det en lama (!!!) också!!! Fick klappa. Den var asgullig.

Nästa dag började vi vandringen! Vi valde att gå uppåt-hållet, då Isinliví ligger på 2 800 m och slutmålet, Quilotoa, ligger på ungefär 3 800 m. Den första dagen skulle vi gå 14 km, en vandring som bestod av nedför första biten (då Isinliví låg på en höjd), plant i mitten längs en större bäck, och sedan uppåt uppåt uppåt – en av de värsta fysiska utmaningarna i mitt liv – och sedan sista biten plant igen. Här är en bild från början på vandringen då vi fortfarande gick nedför, och passerade några vackra och mäktiga vita klippor. Dock var det massa jobbiga kryp här som liksom satte sig precis överallt – i håret, på kläderna, på kroppen – det finns en berömd film på instagram när Sebbe fightar bort dem 🙂

Vi hade varsin vandrings-stav som hängde med oss från början till (typ) slut.

Vyerna var fantastiska.

Här är en bild på vägen vi kämpade oss uppför på slutet. Eller jag skulle snarare säga stigen. Det var så jääävla jobbigt. Vi hade redan gått ungefär en mil i terräng, vandrat i ca 4 h, och var ganska trötta och vattnet höll på att ta slut. Och så skulle vi upp för ett enormt berg. Det var så sjuuukt jobbigt. Men så vackert när vi väl kom upp.

Vi klarade det!!!

Stolt tjej.

Sen kom vi alltså fram till vårt delmål Chughilán där vi skulle sova för natten. 15 dollar per person igen, med tillhörande trerättersmiddag och frulle. Det var sååå skönt att duscha varmt den eftermiddagen (även om varmvattnet tog slut rätt fort). Vi gick och la oss typ klockan åtta och somnade sött efter en dags vandring 🙂

Dagen efter startade vi tidigt mot vårt slutmål Quilotoa. Den här vandringen var 11 km, men mycket mer upp och ner. Först nerför berget Chugchilán låg på, sen upp för ett nytt berg där en passerade en liten quechua-by (Quechua ett indigenous folk i Anderna), sen ner för berget, korsa en liten bäck, och sen upp upp upp igen för nästa berg, och sedan när en väl är uppe, så återstår 1,5-2 timmars vandring ännu mer uppåt uppåt igen för att nå Quilotoa-vulkanens kant. I början av vandringen tog vi våra berömda naked pics med Anderna som bakgrund (vi hade fått en utmaning av en kompis som också gjort Quilotoa-vandringen och tagit en likadan bild). Efter ett smärre bråk (Sebbe lyckades få med mina kläder och skor i bildern vilket jag upptäckte när jag klätt på mig allt igen så jag var tvungen att ta om) blev detta resultatet:

Kul kul. Vi gick vidare. Här på toppen av första berget, innan vi börjat nedstigningen. Berget i bakgrunden var det vi kämpade oss upp för sedan.

Lunch-paus på andra berget. Vi hade med oss avocado- och ostmackor (vi har tyvärr fått vara ost-veganer här då det har varit helt omöjligt att vara 100 % cruelty free. Ser fram emot att gå tillbaka till helveganskt när jag kommer hem till Sverige igen).

Sen började vandringen upp för den sista stigningen, som inte verkade så himla lång då vi såg kanten på Quilotoa-vulkanen hela tiden i typ två timmar, men det var bara uppåt uppåt uppåt så det tog sin lilla tid och var ganska jobbigt. Men till slut kom vi över kanten och fick se det här, and just wow:

Så duktiga och stolta över att ha nått hit.

Strong woman!

Som ni ser är vi ganska påklädda, eftersom vi fastän vi befinner oss nästan exakt på Ekvatorn så är vi 3 800 m över havet, så det är relativt kallt. Solen lyser dock väldigt starkt så på med massa solkräm.

Vulkanen hade sitt sista utbrott på 1200-talet och är nu vattenfylld. Den lokala Quechua-befolkningen tror att sjön är botten-lös.

Det var så vackert! Ni ser att sjön har olika färger? En kan tro att det beror på djupet/bottnen, men det är bara molnen som speglar sig där det är ljusare.

En seger-pussbild!

När en kom fram till kanten av vulkanen kunde en välja att gå vänster runt vulkanen, en vandring på ca 4 h för att komma fram till Quilotoa-byn, men där en passerade vulkanens högsta punkt på 3 900 m, eller höger, en vandring på ca 1,5-2 h fram till Quilotoa-byn. Vi hade ju redan vandrat i fyra timmar så vi valde höger-hållet. Det fanns två stigar att välja mellan, en som gick jättebrant upp och en som gick plant, och vi var så trötta så vi valde plan-stigen. Den började snart gå oroväckande mycket neråt vilket vi insåg var en mycket dålig sak då byn låg på samma höjd som kanten av vulkanen och vi ville ju inte behöva följa stigen ända ner till sjön för att sedan spendera ytterligare två timmar för att promenera upp till byn igen. Så vi bestämde drastiskt att kämpa oss off-road uppåt till den första stigen. Det var rätt läskigt och mycket adrenalin-kickande men till slut hamnade vi rätt igen :)))

Just wow alltså.

Sen kom vi äntligen fram till byn Quilotoa, där vi spenderade natten på ett kasst hostel. Men det gjorde inte så mycket då vi hade fått se så mycket vackra vyer och vandrat den här vackra leden. Jag rekommenderar alla som är i Ecuador att ta 3-4 dagar till att vandra den här leden! Och fastän det inte bara är en vandring på distans utan också en stigning på 1000 m så rekommenderar jag också att ha Quilotoa-vulkanen som slutmål, för det är så amazing att komma över kanten när en har 2-3 dagars vandring bakom sig och ha det som mål liksom. Det är så breath taking när en får se det, och sedan vandra längs kanten i två timmar till. Så himla häftigt. Men obs, sätt på er massor av solkräm, ta med massa vatten, packa ryggsäcken väldigt lätt med endast det nödvändiga, ha med en vandringsstav för att skrämma bort eventuella hundar, och ta med massa kontater då det bara finns bankomater i Latacunga. Och åk inte hit direkt från tex kusten på 0 meters altitud. När en befinner sig så här högt upp är luften mycket syrefattigare och en behöver andas oftare för att få i sig tillräckligt med syre, och det är mycket jobbigare att tex gå i uppförsbackar (vilket det blir mycket av på denna vandringsled). Så det är bra att vänja sig 2-3 dagar i tex Quito på 2 600 m höjd innan en tar sig till Quilotoa med högsta punkt 3 900 m. 🙂 Jag är så glad att vi gjorde detta!

//ALiCE med ICE

Ojojoj vilka tuffa vandringar (or should I say climbs?) vi  gjort de två senaste dagarna. Vi började igår från Isinlivi till Chungchilán, en vandring på 12 km som tog oss 5 h. Det var extremt vackert, och ganska lätt vandring till en början med först nedför och sedan plant. Sen kom en rejäl stigning på slutet som var riktigt mördande, typ en av de fysiskt mest tuffa utmaningarna jag gjort. Ville typ dö. Det blir ju jobbigare uppför än vanligt också pga den tunna luften. Men vi kom fram till slut! 🙂

Idag startade vi redan strax innan åtta och började vandringen nedför. Efter att ha korsat en bäck längs ner i dalen var det kraftigt uppför igen – supertufft. Sen över berget och byn La Moya, och så ner igen. Och så upp igen. Omg så jobbigt. Lunchpaus. Och sen på’t igen, uppåt uppåt uppåt för att till slut nå toppen och mötas av den fantastiska utsikten av Quilotoa-sjön på 4000 meter över havet. Wow. 

En timmes vandring längs lagunens bergskam (riktigt läskigt på sina ställen!) och så kom vi till slut, efter 5,5 h, fram till byn. Så jäkla duktiga vi varit. Vi valde dessutom att gå uppför, så totalt har vi, förutom att ha gått en rejäl distans, även klättrat 700 m då vi började på typ 3 200 meter. Förstår ni hur flåsigt det varit!?

Wi-fit är för dåligt för fler bilder, men kameran kan ändå inte ge de vackra miljöerna rätta. Hörs snart igen!

//ALiCE med ICE

Bilder från Iguazu-fallen on their way. Det var så mäktigt.

//ALiCE med ICE