Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.
Läste på inrådan av Popp Linda Olsson’s En syster i mitt hus. Det var en fin liten bok som var trevlig att läsa, mest som tidsfördriv, inget jag skulle rekommendera kanske men ändå som sagt som ett fint tidsfördriv. Annorlunda med så mycket dialog. Det bästa var platsbeskrivningarna, Cadaqués där boken utspelar sig verkar som en fantastisk plats.
Mycket Förkyld Person som skriver här (försöker illustrera detta med bilderna). Så typiskt att avsluta sommaren på detta förkylda sätt. Har sjukat mig från jobbet idag och tänkte att det var lika bra att sjuka mig imorgon också eftersom det ändå är karensdag idag, så förlorar inte jättemycket på att vara sjuk imorgon också (plus att jag nog kommer vara det i vilket fall). Har iaf käkat frulle med Mim som var lika förkyld som jag så det var ju bra!
Idag är det min tredje sista dag här på mitt sommarjobb. Ett jobb som varit superlugnt, jag har jobbat på ett boende för sex personer med kognitiva funktionsvariatoner, fast väldigt lindriga sådana så de klarar sig väldigt bra själva. Det har mest handlat om att stötta och peppa. Det har varit mysigt och helt okej, men lugnt som sagt. Men det märks i luften att sommaren börjar lida mot sitt slut, för även om det fortfarande är varmt på dagen så blir det väldigt kallt på natten. Imorse vid halv sju när jag cyklade till jobbet hade jag till och med halsduk för det var knappt tio grader ute. Har dragit på mig en dunderförkylning nu också pga kylan.
Men! God nyhet! Jag har gått och blivit med jobb!!!! Waaah! Jag skall jobba halvtid som projektledare för projektet “Unga Arrangörer” i ett år framöver, med organisationen Vi Unga som arbetsgivare! SÅ BALLT! Så glad för detta!!!!!!
Stort grattis till jobbet!!!!!
Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.
Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.
Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.
De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.
Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.
Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.
Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.
Några av de verkliga personerna i LGSM.
Se filmen. Den är fantastisk.
Dags att se om för mig
[…] av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra […]
För länge sedan fick jag första delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell, som jag läste och tyckte mycket om. En fin men sorglig skildring av hur “bögsjukan”, eller hiv/aids-epidemin, under 80-talet skördade många många unga mäns liv. En hyllning till hb(tq)-kampen och de bögarnas historia. I sommar har jag även läst del 2 och 3, för det var ju faktiskt en trilogi vars andra och tredje del jag struntade i att läsa då jag såg TV-serien med samma titel. Men jag måste säga att det faktiskt räcker att läsa del 1. Det känns som del 2 och 3 är ungefär samma bok berättad med andra ord (för redan i första boken får en ju hela storyn serverad; Rasmus kommer dö i aids och Benjamin kommer bli hjärtekrossad när hans älskade dör); del 2 och 3 berättar samma story fast med fokus på andra karaktärer i boken. Dessutom blir jag lite fed up av all böghistoria, sorry to say it. Det är mycket bra att det här når ut genom skönlitteratur, Stonewall-upproret, de första pride-paraderna, hur hiv-positiva diskriminerades något fruktansvärt, och det var ju också bögar som drabbades värst, men det kan bli lite för mycket i tre böcker som säger ungefär samma sak. Med det sagt tycker jag ni skall läsa första boken (men sen räcker det) för den är superbra!
Har läst Den Polyglotta Älskarna nu också, av Lina Wolff. En speciell bok. Var tvungna att googla på vad polyglott betyder, och det betyder “två- eller flerspråkig person” uppleser jag er härmed om. Titeln syftar till titeln på ett manuskript som figurerar i bokens alla tre delar. I den första delen möter läsaren Ellinor som via en date:ing-sida träffar den något våldsbenägne och fete litteraturkritikern Callisto, vars käraste ägodel just nu är ett manuskript i sitt enda exemplar av litteraturkritikerns favoritförfattare. I andra delen träffar läsaren manuskript-författaren själv, Max Lamas, ständigt på jakt efter den perfekta kvinnan. Och tredje delen tar läsaren till Italien och en gammal rik markisinnas dotterdotter, vars familj för en tid får besök av författaren som under denna tid börjar skriva på sitt manuskript. De tre delarna är alltså på ett sätt bakvända; det som händer sist kommer först, och tvärt om. Delarna hänger dock bara väldigt subtilt ihop, och en måste som läsare anstränga sig för att hänga med hur Wolff skickligt knyter ihop alla tre delar.
Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!
Vi sia läsa denna i bokklubben.
Läste också ut Flickorna av Emma Cline idag. Flickorna är en febrig, sensuell och våldsam roman som handlar om en sektliknande grupp flickor som dyrkar mannen Russel och bor tillsammans på en solkig ranch på vischan i Californien. Det är 60-tal, och 14-åriga Evie blir förförd och förtrollad av flickornas vildhet och smutsighet, deras oräddhet, deras sensualitet och deras obrydda attityd. Hon dras med djupare in i flickornas grupp, snärjd och samtidigt smickrad av den för gruppen tonsättande och intensiva Suzanne.
Flickorna skildrar unga kvinnors utsatthet, deras balans mellan barn och vuxen, och berör ämnen som maktspel och sexualitet i ett skimrande 60-talsrus. Jag tyckte boken var jättebra och streckläste den. Ytterligare en mycket bra debutroman av en ung kvinnlig författare som jag rekommenderar!
Nu har jag läst ut poesisamlingen Milk and honey av Rupi Kaur. Rupi Kaur, född 1992 (!), föddes i Indien och migrerade till Kanada med sin familj. Hon har skrivit en diktsamling som sålt i över en miljon exemplar, och varit på New York Times bestseller list i över ett år. Och det är förståeligt. Det här en väldigt vacker bok, indelad i fyra delar: the hurting, the loving, the breaking, the healing. I boken har Kaur själv skrivit:
milk and honey is a
collection of boetry about
love
loss
trauma
abuse
healing
and femininity
it is split into four chapters
each chapter serves a different purpose
deals with a different pain
heals a different heartache
milk and honey takes readers through
a journey of the most bitter moments in life
and finds sweetness in them
because there is sweetness everywhere
if you are just willing to look.
Jag tyckte om diktsamlingen mycket. Jag läste den långsamt med pauser emellan, för det krävs eftertänksamhet när en läser poesi. Det är vackert, sorgligt, empowering och rått på samma gång. Jag vek hundöron vid de stycken jag tyckte om bäst, så här är ett axplock.
Ur the hurting
i’ve had sex she said
but i don’t know
what making love
feels like
our knees
pried open
by cousins
and uncles
and men
our bodies touched
by all the wrong people
that even in a bed full of safety
we are afraid
Ur the loving
he places his hands
on my mind
before reaching
for my waist
my hips
or my lips
he didn’t call me
beautiful first
he called me
exquisite
– how he touches me
the very thought of you
has my legs spread apart
like an easel with a canvas
begging for art
i do not want to have you
to fill the empty parts of me
i want to be full on my own
i want to be so complete
i could light a whole city
and then
i want to have you
cause the two of us combined
could set it on fire
Ur the breaking
i don’t know what living a balanced life feels like
when i am sad
i don’t cry i pour
when i am happy
i don’t smile i glow
when i am angry
i don’t yell i burn
the good thing about feeling in extreme is
when i love i give them wings
but perhaps that isn’t
such a good thing cause
they always tend to leave
and you should see me
when my heart is broken
i don’t grieve
i shatter
Ur the healing
you tell me
i am not like most girls
and learn to kiss me with your eyes closed
something about the phrase – something about
how i have to be unlike the women
i call sisters in order to be wanted
makes me want to spit your tongue out
like i am supposed to be proud you picked me
as if i should be relieved you think
i am better than them
Kaur har också gjort illustrationer till boken. Enkla och vackra som ger ytterligare en dimension till orden.
LÄS!
Har läst klart Tripprapporter av Tone Schunnesson nu. En speciell bok, olik någon jag läst tidigare.
Tripprapporter skildrar en ung kvinnas dimmiga tillvaro, ständigt flyende, ständigt sökande efter nya kickar, ständigt hög på ladd eller weed eller MDMA eller e. Det som jag gillar med boken, som jag uppskattar med många andra böcker, är när texten i sig själv utgör en del av storyn, när orden ensamma skulle kunna vara värda att läsa utan att berätta en historia, för de i sig själva är en egen historia. När enter-slagen är gjorda på ett visst sätt eller när vissa förkortningar används (“Jag älskar dig så jävla mkt”), eller när ett kapitel bara får bestå av ett ord, eller när en mening blir till en sida, eller när inget make:ar någon sense för att huvudpersonen är i dimmorna. Det tycker jag om när författare har förmågan att göra texten i sig själv levande på det sättet.
I övrigt är jag kluven till boken. Det är svårt att säga vad den handlar om, för det är något oklart, eftersom huvudpersonen hela tiden är oklar. Men hon (huvudpersonens pronomen eller namn nämns aldrig men att döma av de kroppsdelar som nämns, för de nämns relativt ofta då en av huvudpersonens huvudsakliga aktiviteter är webcam-onani, är det en kvinna) är befriande narcissistisk och egotrippad, något unga kvinnor aldrig får vara. Men hon är också jävligt störande, så där så en vill bara skrika på henne att “men klipp dig och skaffa dig ett jobb för fan”, för det enda hennes tillvaro verkar gå ut på är: få så mycket gratis som möjligt. Punda så mycket som möjligt. Fly vardagen. Låna pengar. Betala inte tillbaka, för det finns inga pengar att betala tillbaka med. Ljug. Få folk att älska dig tills de gör det och då vill du inte ha dem. Fortsätt fly. Ta MDMA. Ta e. Ta ladd. Ta syra. Sup. Onanera. Ligga. Låna pengar. Sup. Låna pengar. Osv.
Titeln Tripprapporter är verkligen passande, för boken är en enda lång, dimmig tripprapport där dimman aldrig riktigt skingras. På många sätt sorglig då det är ett slående porträtt för mångas verklighet. Läs om du vill frossa i en annan människas egocentrism, cyniskhet, självömkan och destruktivitet. Läs inte om du kräver en rejäl storyline med dramaturgiskt korrekta vändningar. Det här är bara en enda lång tripprapport som sagt.
Den vill jag nog inte läsa.
Bästa med att ha flyttat in i Sebbes lägenhet (förutom att vara sambos dårå, men har inte hunnit känna så mycket på det ännu då vi fortfarande bor tre personer här, och två av dem är borta just nu): fönstret!!!!!!!! Mot Plaskis!!!! Det är så mysigt att sitta där om kvällarna med vidöppna fönster och lyssna på vinden, titta på folk som doppar tårna i plaskis, se solnedgången, andas Göteborgs-sommar.
Fint.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Läste på inrådan av Popp Linda Olsson’s En syster i mitt hus. Det var en fin liten bok som var trevlig att läsa, mest som tidsfördriv, inget jag skulle rekommendera kanske men ändå som sagt som ett fint tidsfördriv. Annorlunda med så mycket dialog. Det bästa var platsbeskrivningarna, Cadaqués där boken utspelar sig verkar som en fantastisk plats.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Läste på inrådan av Popp Linda Olsson’s En syster i mitt hus. Det var en fin liten bok som var trevlig att läsa, mest som tidsfördriv, inget jag skulle rekommendera kanske men ändå som sagt som ett fint tidsfördriv. Annorlunda med så mycket dialog. Det bästa var platsbeskrivningarna, Cadaqués där boken utspelar sig verkar som en fantastisk plats.
Läste på inrådan av Popp Linda Olsson’s En syster i mitt hus. Det var en fin liten bok som var trevlig att läsa, mest som tidsfördriv, inget jag skulle rekommendera kanske men ändå som sagt som ett fint tidsfördriv. Annorlunda med så mycket dialog. Det bästa var platsbeskrivningarna, Cadaqués där boken utspelar sig verkar som en…
Mycket Förkyld Person som skriver här (försöker illustrera detta med bilderna). Så typiskt att avsluta sommaren på detta förkylda sätt. Har sjukat mig från jobbet idag och tänkte att det var lika bra att sjuka mig imorgon också eftersom det ändå är karensdag idag, så förlorar inte jättemycket på att vara sjuk imorgon också (plus att jag nog kommer vara det i vilket fall). Har iaf käkat frulle med Mim som var lika förkyld som jag så det var ju bra!
Krya på dig!!!
Mycket Förkyld Person som skriver här (försöker illustrera detta med bilderna). Så typiskt att avsluta sommaren på detta förkylda sätt. Har sjukat mig från jobbet idag och tänkte att det var lika bra att sjuka mig imorgon också eftersom det ändå är karensdag idag, så förlorar inte jättemycket på att vara sjuk imorgon också (plus att…
Idag är det min tredje sista dag här på mitt sommarjobb. Ett jobb som varit superlugnt, jag har jobbat på ett boende för sex personer med kognitiva funktionsvariatoner, fast väldigt lindriga sådana så de klarar sig väldigt bra själva. Det har mest handlat om att stötta och peppa. Det har varit mysigt och helt okej, men lugnt som sagt. Men det märks i luften att sommaren börjar lida mot sitt slut, för även om det fortfarande är varmt på dagen så blir det väldigt kallt på natten. Imorse vid halv sju när jag cyklade till jobbet hade jag till och med halsduk för det var knappt tio grader ute. Har dragit på mig en dunderförkylning nu också pga kylan.
Men! God nyhet! Jag har gått och blivit med jobb!!!! Waaah! Jag skall jobba halvtid som projektledare för projektet “Unga Arrangörer” i ett år framöver, med organisationen Vi Unga som arbetsgivare! SÅ BALLT! Så glad för detta!!!!!!
Stort grattis till jobbet!!!!!
Idag är det min tredje sista dag här på mitt sommarjobb. Ett jobb som varit superlugnt, jag har jobbat på ett boende för sex personer med kognitiva funktionsvariatoner, fast väldigt lindriga sådana så de klarar sig väldigt bra själva. Det har mest handlat om att stötta och peppa. Det har varit mysigt och helt okej,…
Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.
Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.
Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.
De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.
Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.
Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.
Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.
Några av de verkliga personerna i LGSM.
Se filmen. Den är fantastisk.
Dags att se om för mig
[…] av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra […]
Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så…
För länge sedan fick jag första delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell, som jag läste och tyckte mycket om. En fin men sorglig skildring av hur “bögsjukan”, eller hiv/aids-epidemin, under 80-talet skördade många många unga mäns liv. En hyllning till hb(tq)-kampen och de bögarnas historia. I sommar har jag även läst del 2 och 3, för det var ju faktiskt en trilogi vars andra och tredje del jag struntade i att läsa då jag såg TV-serien med samma titel. Men jag måste säga att det faktiskt räcker att läsa del 1. Det känns som del 2 och 3 är ungefär samma bok berättad med andra ord (för redan i första boken får en ju hela storyn serverad; Rasmus kommer dö i aids och Benjamin kommer bli hjärtekrossad när hans älskade dör); del 2 och 3 berättar samma story fast med fokus på andra karaktärer i boken. Dessutom blir jag lite fed up av all böghistoria, sorry to say it. Det är mycket bra att det här når ut genom skönlitteratur, Stonewall-upproret, de första pride-paraderna, hur hiv-positiva diskriminerades något fruktansvärt, och det var ju också bögar som drabbades värst, men det kan bli lite för mycket i tre böcker som säger ungefär samma sak. Med det sagt tycker jag ni skall läsa första boken (men sen räcker det) för den är superbra!
För länge sedan fick jag första delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell, som jag läste och tyckte mycket om. En fin men sorglig skildring av hur “bögsjukan”, eller hiv/aids-epidemin, under 80-talet skördade många många unga mäns liv. En hyllning till hb(tq)-kampen och de bögarnas historia. I sommar har jag även…
Har läst Den Polyglotta Älskarna nu också, av Lina Wolff. En speciell bok. Var tvungna att googla på vad polyglott betyder, och det betyder “två- eller flerspråkig person” uppleser jag er härmed om. Titeln syftar till titeln på ett manuskript som figurerar i bokens alla tre delar. I den första delen möter läsaren Ellinor som via en date:ing-sida träffar den något våldsbenägne och fete litteraturkritikern Callisto, vars käraste ägodel just nu är ett manuskript i sitt enda exemplar av litteraturkritikerns favoritförfattare. I andra delen träffar läsaren manuskript-författaren själv, Max Lamas, ständigt på jakt efter den perfekta kvinnan. Och tredje delen tar läsaren till Italien och en gammal rik markisinnas dotterdotter, vars familj för en tid får besök av författaren som under denna tid börjar skriva på sitt manuskript. De tre delarna är alltså på ett sätt bakvända; det som händer sist kommer först, och tvärt om. Delarna hänger dock bara väldigt subtilt ihop, och en måste som läsare anstränga sig för att hänga med hur Wolff skickligt knyter ihop alla tre delar.
Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!
Vi sia läsa denna i bokklubben.
Har läst Den Polyglotta Älskarna nu också, av Lina Wolff. En speciell bok. Var tvungna att googla på vad polyglott betyder, och det betyder “två- eller flerspråkig person” uppleser jag er härmed om. Titeln syftar till titeln på ett manuskript som figurerar i bokens alla tre delar. I den första delen möter läsaren Ellinor som…
Läste också ut Flickorna av Emma Cline idag. Flickorna är en febrig, sensuell och våldsam roman som handlar om en sektliknande grupp flickor som dyrkar mannen Russel och bor tillsammans på en solkig ranch på vischan i Californien. Det är 60-tal, och 14-åriga Evie blir förförd och förtrollad av flickornas vildhet och smutsighet, deras oräddhet, deras sensualitet och deras obrydda attityd. Hon dras med djupare in i flickornas grupp, snärjd och samtidigt smickrad av den för gruppen tonsättande och intensiva Suzanne.
Flickorna skildrar unga kvinnors utsatthet, deras balans mellan barn och vuxen, och berör ämnen som maktspel och sexualitet i ett skimrande 60-talsrus. Jag tyckte boken var jättebra och streckläste den. Ytterligare en mycket bra debutroman av en ung kvinnlig författare som jag rekommenderar!
Läste också ut Flickorna av Emma Cline idag. Flickorna är en febrig, sensuell och våldsam roman som handlar om en sektliknande grupp flickor som dyrkar mannen Russel och bor tillsammans på en solkig ranch på vischan i Californien. Det är 60-tal, och 14-åriga Evie blir förförd och förtrollad av flickornas vildhet och smutsighet, deras oräddhet, deras sensualitet…
Nu har jag läst ut poesisamlingen Milk and honey av Rupi Kaur. Rupi Kaur, född 1992 (!), föddes i Indien och migrerade till Kanada med sin familj. Hon har skrivit en diktsamling som sålt i över en miljon exemplar, och varit på New York Times bestseller list i över ett år. Och det är förståeligt. Det här en väldigt vacker bok, indelad i fyra delar: the hurting, the loving, the breaking, the healing. I boken har Kaur själv skrivit:
milk and honey is a
collection of boetry about
love
loss
trauma
abuse
healing
and femininity
it is split into four chapters
each chapter serves a different purpose
deals with a different pain
heals a different heartache
milk and honey takes readers through
a journey of the most bitter moments in life
and finds sweetness in them
because there is sweetness everywhere
if you are just willing to look.
Jag tyckte om diktsamlingen mycket. Jag läste den långsamt med pauser emellan, för det krävs eftertänksamhet när en läser poesi. Det är vackert, sorgligt, empowering och rått på samma gång. Jag vek hundöron vid de stycken jag tyckte om bäst, så här är ett axplock.
Ur the hurting
i’ve had sex she said
but i don’t know
what making love
feels like
our knees
pried open
by cousins
and uncles
and men
our bodies touched
by all the wrong people
that even in a bed full of safety
we are afraid
Ur the loving
he places his hands
on my mind
before reaching
for my waist
my hips
or my lips
he didn’t call me
beautiful first
he called me
exquisite
– how he touches me
the very thought of you
has my legs spread apart
like an easel with a canvas
begging for art
i do not want to have you
to fill the empty parts of me
i want to be full on my own
i want to be so complete
i could light a whole city
and then
i want to have you
cause the two of us combined
could set it on fire
Ur the breaking
i don’t know what living a balanced life feels like
when i am sad
i don’t cry i pour
when i am happy
i don’t smile i glow
when i am angry
i don’t yell i burn
the good thing about feeling in extreme is
when i love i give them wings
but perhaps that isn’t
such a good thing cause
they always tend to leave
and you should see me
when my heart is broken
i don’t grieve
i shatter
Ur the healing
you tell me
i am not like most girls
and learn to kiss me with your eyes closed
something about the phrase – something about
how i have to be unlike the women
i call sisters in order to be wanted
makes me want to spit your tongue out
like i am supposed to be proud you picked me
as if i should be relieved you think
i am better than them
Kaur har också gjort illustrationer till boken. Enkla och vackra som ger ytterligare en dimension till orden.
LÄS!
Nu har jag läst ut poesisamlingen Milk and honey av Rupi Kaur. Rupi Kaur, född 1992 (!), föddes i Indien och migrerade till Kanada med sin familj. Hon har skrivit en diktsamling som sålt i över en miljon exemplar, och varit på New York Times bestseller list i över ett år. Och det är förståeligt. Det här…
Har läst klart Tripprapporter av Tone Schunnesson nu. En speciell bok, olik någon jag läst tidigare.
Tripprapporter skildrar en ung kvinnas dimmiga tillvaro, ständigt flyende, ständigt sökande efter nya kickar, ständigt hög på ladd eller weed eller MDMA eller e. Det som jag gillar med boken, som jag uppskattar med många andra böcker, är när texten i sig själv utgör en del av storyn, när orden ensamma skulle kunna vara värda att läsa utan att berätta en historia, för de i sig själva är en egen historia. När enter-slagen är gjorda på ett visst sätt eller när vissa förkortningar används (“Jag älskar dig så jävla mkt”), eller när ett kapitel bara får bestå av ett ord, eller när en mening blir till en sida, eller när inget make:ar någon sense för att huvudpersonen är i dimmorna. Det tycker jag om när författare har förmågan att göra texten i sig själv levande på det sättet.
I övrigt är jag kluven till boken. Det är svårt att säga vad den handlar om, för det är något oklart, eftersom huvudpersonen hela tiden är oklar. Men hon (huvudpersonens pronomen eller namn nämns aldrig men att döma av de kroppsdelar som nämns, för de nämns relativt ofta då en av huvudpersonens huvudsakliga aktiviteter är webcam-onani, är det en kvinna) är befriande narcissistisk och egotrippad, något unga kvinnor aldrig får vara. Men hon är också jävligt störande, så där så en vill bara skrika på henne att “men klipp dig och skaffa dig ett jobb för fan”, för det enda hennes tillvaro verkar gå ut på är: få så mycket gratis som möjligt. Punda så mycket som möjligt. Fly vardagen. Låna pengar. Betala inte tillbaka, för det finns inga pengar att betala tillbaka med. Ljug. Få folk att älska dig tills de gör det och då vill du inte ha dem. Fortsätt fly. Ta MDMA. Ta e. Ta ladd. Ta syra. Sup. Onanera. Ligga. Låna pengar. Sup. Låna pengar. Osv.
Titeln Tripprapporter är verkligen passande, för boken är en enda lång, dimmig tripprapport där dimman aldrig riktigt skingras. På många sätt sorglig då det är ett slående porträtt för mångas verklighet. Läs om du vill frossa i en annan människas egocentrism, cyniskhet, självömkan och destruktivitet. Läs inte om du kräver en rejäl storyline med dramaturgiskt korrekta vändningar. Det här är bara en enda lång tripprapport som sagt.
Den vill jag nog inte läsa.
Har läst klart Tripprapporter av Tone Schunnesson nu. En speciell bok, olik någon jag läst tidigare. Tripprapporter skildrar en ung kvinnas dimmiga tillvaro, ständigt flyende, ständigt sökande efter nya kickar, ständigt hög på ladd eller weed eller MDMA eller e. Det som jag gillar med boken, som jag uppskattar med många andra böcker, är…
Bästa med att ha flyttat in i Sebbes lägenhet (förutom att vara sambos dårå, men har inte hunnit känna så mycket på det ännu då vi fortfarande bor tre personer här, och två av dem är borta just nu): fönstret!!!!!!!! Mot Plaskis!!!! Det är så mysigt att sitta där om kvällarna med vidöppna fönster och lyssna på vinden, titta på folk som doppar tårna i plaskis, se solnedgången, andas Göteborgs-sommar.
Fint.
Bästa med att ha flyttat in i Sebbes lägenhet (förutom att vara sambos dårå, men har inte hunnit känna så mycket på det ännu då vi fortfarande bor tre personer här, och två av dem är borta just nu): fönstret!!!!!!!! Mot Plaskis!!!! Det är så mysigt att sitta där om kvällarna med vidöppna fönster och…
One response to “sjuk”
Krya på dig!!!