Fint när man kollar ut på snölandskapet. Igår började jag så smått att jobba, håller på att fila på utkast tre till mitt planeringsseminarium i februari (tidigarelagt pga graviditeten), som sedan bara skall läsas igenom av mina handledare för mindre justeringar. Känns bra att jag är i så god fas i projektet, och att det “bara” handlar om att organisera den text jag redan har på ett bättre och mer läsvänligt sätt.
Ikväll är det helg igen (så mycket ledighet nu haha) och jag och Are ska laga pizza. I helgen ska vi försöka få klart eldrummet (åtminstone vad gäller målning och tavelvägg – kommer fortfarande återstå att fixa med några småsaker som nya taklampor, köpa en matta, konstruera ett vedställ samt eventuellt nytt soffbord) och imorgon kommer en ny bekantskap på besök för spelkväll. Blir trevligt. Gott nytt år på er!
Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig?
Ja, tre stora saker hände det här året som aldrig hänt mig innan, och som definitivt skall utmärka 2024 som ett år av nya omvälvande grejer i livet:
Jag blev husägare
Jag blev gravid
Jag blev anställd som doktorand på Göteborgs universitet
I den ordningen. Och egentligen kan man väl säga att alla dessa saker är tre drömmar som gått i uppfyllelse. Gud vad sjukt, jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men så är det. Att köpa hus är det alla mina sparpengar har varit tänkta till i flera år, och 2024 var året då jag och Are bestämde oss för att göra slag i saken, och det gick rätt snabbt.
Att få barn är något jag, vad jag kan minnas, alltid har vetat att jag vill, och jag var också tydlig med det redan när jag och Are började träffas, men det var först i somras som han så att säga sa “okej vi kör” och även det gick fort (på första försöket, kan man säga).
Och att bli anställd som doktorand – eller alltså forskare – är också något jag länge drömt om.
Bästa dagen på året?
Oj, vad svårt. Kanske dagen då vi skrev på huskontraktet? Eller nej, det är nog ingen specifik dag så där, men någon av sommardagarna som var varma, när dagen började med frukost och bokläsning ute i solen/skuggan, och avslutades med middag, en kall öl eller ett glas vin och kanske chips i kvällssolen.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Då hade jag 30-årsfest!!!! Ett mål jag hade för mig själv: 30-årsfirandet skall ske i mitt egna hus, inte i mammas och pappas. Det målet nådde jag!
Vad gjorde du på påsk?
Påsken var tidig (i mars) och kall, och firades i Spekeröd. Det var mysigt!!!
Vad gjorde du på midsommar?
Den firades också med familjen i Spekeröd hehe. Har nån märkt att jag är familjekär???
Vad gjorde du på jul?
Var med familjen i Spekeröd!!
Bästa matupplevelsen?
Svårt att välja en, men att äta middag i kvällssolen i ditt egna, nyinköpta hus, med mat delvis bestående av sånt du hittat i trädgården eller i skogen, och till det en kall och fruktig hazy IPA, det är svårslaget. Mmmmmm.
Vad gjorde dig riktigt glad 2024?
Asså, köpa hus, bli gravid och få en forskartjänst är ju svårslagna allihopa, men det är också skräckblandad förtjusning på alla tre (det är rätt läskigt att lägga två mille på ett hus, bli gravid och få en helt ny tjänst, även om jag är glad för alla tre). Så kanske ska säga Are istället? Han gör mig glad.
Och ledsen?
Folkmordet i Gaza
Vad spenderade du mest pengar på?
Kontantinsatsen till huset, samt räntan
Hur var träningen 2024?
2024 började starkt!!! Sprang t.ex. det längsta jag nånsin sprungit (1.7 mil) flera gånger, klättrade en massor (så mycket att jag överansträngde handleden och sedan inte kunde klättra resten av året) och fortsatte åtminstone under vårterminen spela beach, yoga mm. Kände mig stark! Så här en bra bit in i graviditeten har jag dragit ner på träningen av förklarliga skäl, men även p.g.a. att ha flyttat till Trollhättan. Beach:ade i början av terminen, men sen ville jag inte riskera att landa på magen, och samma med klättringen. Springningen fick jag ge upp rätt tidigt för det gjorde så satans ont i brösten. Ser fram emot att kunna träna helt ohämmat igen, och t.ex. upptäcka hur man kan klättra i Trollhättan med omnejd. Och så ska jag fortsätta röra mig så mycket som graviditeten tillåter 🙂
Bästa låten?
Svårt att säga… Kan inte bestämma mig för en som satte tonen för 2024.
Bästa filmen?
Om jag bara räknar filmer jag aldrig tidigare sett… då blir det Svinalängorna från 2010. Otroligt bra film!
Bästa serien?
Kanske This is going to hurt? Eller nej förresten, det blir Threesome! Otroligt skådespeleri av två debutanter.
Bästa scenföreställningen?
Mitt i livet på Stadsteatern, och Vansinnet på Backa teater.
Bästa boken?
Oj, jag har läst så mycket bra böcker under 2024 – 33 stycken faktiskt om man räknar med fackböcker. Under detta stycke kommer en lista med alla böcker och länkar till mina recensioner, ungefär i kronologisk ordning som jag läste dem. Men om jag ändå måste bestämma mig för en bok, så tror jag att Hanya Yanagiharas To Paradise (2022) var min allra bästa läsupplevelse år 2024, tätt följt av (utan inbördes ordning) Vikarien, Systrarna, Stacken och Stad-serien av Per Anders Fogelström.
Jag önskar att mitt nya liv som mamma och föräldraledig kommer att behandla mig så väl som det går. Alltså att förlossningen inte blir ett trauma, och att post-partum inte blir allt för tung. Det är väl inte för mycket begärt? Kanske skall konkretisera: jag önskar mig en vinter och vår som långsamt krymper och zoomar in till mitt lilla liv, där allt utanför blir mindre viktigt och där jag får kokonga i en bebisbubbla och njuta av mitt nya liv, tillsammans med Are. Samtidigt önskar jag sedan att senhösten långsamt skall bestå i att åter öppna upp världen igen, på ett skonsamt sätt.
Vill du också svara? Här är hela listan:
Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig? Bästa dagen på året? Vad gjorde du på din födelsedag? Vad gjorde du på påsk? Vad gjorde du på midsommar? Vad gjorde du på jul? Bästa matupplevelsen? Vad gjorde dig riktigt glad 2024? Och ledsen? Vad spenderade du mest pengar på? Hur var träningen 2024? Bästa låten? Bästa filmen? Bästa serien? Bästa scenföreställningen? Bästa boken? Vad önskar du av 2025?
December var ganska så trevlig! Ostressig, då jag ligger bra till på jobbet, julmysig (vi satte upp granen redan i slutet på november), men också ganska o-julig rent vädermässigt då det känns som hela december var grå och mild. Bebisen växer och nu när jag skriver detta – på nyårsafton – är jag i vecka 25. Jag och Are har också fixat en del i hemmet, eller framförallt i “eldrummet” (i brist på annat ord), där vi håller på att måla om. Kommer bli bra! December har tickat på helt enkelt! 🙂
Månadens sociala
Har inte träffat supermycket vänner, men min familj desto mer. Vi var bl.a. på julbord på Liseberg precis i början av december vilket var mysigt. Jag och Olivia har gått på teater (Kulturbärarna) och jag har varit på julmarknad med Matilda. Jul har firats i Spekeröd, då också Are och Emil var med, och så kom också Daisy och hälsade på på juldagen, och stannade till den 27e vilket var supermysigt. Har också hunnit med att träffa nya och gamla kollegor på aw (nya kollegor) och promenix (gamla kollegor).
Månadens musik
Musik i december är ju förknippat med Spotify wrapped, som egentligen inte ens räknar med december (p.g.a. då hade det blivit för mycket julmusik). Min mest lyssnade artist under 2024 var tydligen Billie Eilish vilket make sense eftersom hon är en toppenartist med toppenmusik (även om jag inte är helt övertygad av hennes nyaste album som kom i somras och som jag inte lyssnat så mycket på. Desto mer på det förra!).
Lana Del Reys låtar ligger alla på topplistan för mest lyssnade låtar, då jag lyssnade konstant på hennes album Born to die i somras.
Som vanligt, precis som förra året, befinner sig (utöver Billie Eilish och Lana Del Ray) tre jazziga artister på min topplista – Monica Z, Nina Simone och Billie Holiday. Fem toppen-musiker och all female på min lista, trevligt.
Poddar är ju egentligen inte musik men jag tar med det ändå eftersom jag ändå pratar Spotify wrapped: En varg söker sin podd är favoritpodden (så ledsen för att den nu hamnar bakom betalvägg även om jag förstår att de behöver betalt för sitt arbete… Men kan de inte göra som Stormens utveckling och ha några avsnitt gratis?).
Månadens köp
Åh, månadens köp var definitivt utomhusbelysningen som vi satt upp på vår uppfart! Äntligen går det att backa i mörkret!!!!
Månadens TV/film
Jag och Are kollade på två för oss nya filmer i december, nämligen Lion och La la land.Lion, med bl.a. Nicole Kidman i en av huvudrollerna, är based on a true story och handlar om en liten indisk fattig pojke som råkar somna på ett tåg, och som färdas i tre dygn över hela landet och kommer fram till en helt ny stad, med ett nytt språk som han inte kan, föräldralös och utan möjlighet att hitta tillbaka. Mycket rörande och mycket bra film, jag gav den 4,5 / 5.
La la land ville Are se och jag gick med på det då jag försökt titta på den en gång men stängt av efter typ fem minuter för jag kände “this is not my cup of tea”. Men jag tänkte jag kan väl ge det en chans till. Men min initiala känsla stämde, det här är tbh en rätt så kass film. Det är helt obegripligt att den kan ha 8.9 på IMDB (!!) och att GP gav den fem fyrar????? Då tycker jag isåfall DN:s recension, som gav den 2 av 5, är mer sanningsenlig. Jag fattar verkligen inte hype:n. Öppningsscenen är cringe, personkemin saknas mellan hvuudkaraktärerna (Emma Stone och Ryan Gosling), storyn är svag och musiken är medioker. O-rekommenderar denna film. Lita inte på hype:n!!!
Jag och Are dök också ner i Gotham-universumet och såg om Joker, ni vet med Joaquin Phoenix som jokern. Otroligt bra psykologisk krypfilm det här, som jag skrev redan när jag såg den första gången 2019. Den förklarar så bra hur jokern blir jokern, och det är mer fokus just på det psykologiska och på relationer, snarare än på action. Däremot gillade jag inte alls The dark night rises, som är en actionfilm med Heath Ledger som jokern. Inget ont mot honom, men det är en helt annan joker, och det är en helt annan typ av film (action som sagt, alltså inte min smak). Det är också typ det enda som håller upp filmen tycker jag – storyn är svag och karaktärerna ytliga. Jag orkade inte ens se klart den.
Hela anledningen till att vi över huvud taget började se dessa filmer var för att den nya joker-filmen, Joker: folie a deux med Lady Gaga som Harlequin, just kommit ut och den ville jag se. Och jag tyckte den var sevärd! Inte heller här är action fokus (bra enligt min smak) utan det handlar återigen om det psykologiska, om galenskap och om vad som är verkligt och inte. Man får också en rimlig förklaring till skådespelarbytet (som i verkligheten ju beror på att Heath Ledger dog, RIP). Tyvärr, och av oklar anledning, har de gjort denna film till en musikal (????) vilket tillför absolut noll till filmen, men det gör den inte heller fruktansvärt mycket sämre utan bara något sämre. De hade kunnat skippa musikal-grejen och bara gjort en vanlig film så hade den varit bättre. Oavsett, sevärd!
Sist men inte minst skaffade vi Disney+ för att Are så himla gärna ville se The Mandalorian som jag inte är helt impad av. Däremot har vi passat på att se om lite Disneyfilmer, bl.a. Frozen, Lejonkungen och Bambi. Bambi hade jag inte sett sen jag var liten och den är ju sååå fin och sorglig. Tänk att den är från 1942?? Heterosexualitets-hetsen är ju lite mossig men det är också en mycket bra vegan-propaganda-film hehe, som är vackert tecknad.
Såg teateruppsättningen Kulturbärarna med Olivia på Stadsteatern. Den var bra och sevärd, även om jag tyckte om den första vi gick på (det var ett paket) var bäst.
Månadens mat
Det får väl bli all god julmat? Vi har ett bra koncept som vi kört några år nu. Ett excelark (som kopieras för varje år) där var och en skriver in vad de kommer laga. Vi hade så mycket gott. Stuvad grönkål, julköttbullar, rödbetssallad, revbensspjäll (av tofu), skärgårds”sill”, saffranscheesecake och saffranspannacotta, skuren pepparkaka, julkolor, grönkålssallad mm mm. Jag har bakat lussebullar två gånger under december också. Bäst är de när man delar dem på längden och rostar i brödrosten, och sen äter med massor av smör och lite havssalt, som en macka. Mmmmmmm.
Månadens natur
Får bli promenixen jag tog med min gamla kollega Lisa häromdagen, där vi gick i skogarna runt Strömslund här i Trollhättan. Blev en ganska rejäl promenad med lunch i ett vindskydd. Mycket trevligt!
Några önskningar inför januari?
Att graviditeten fortskrider som den ska och fred på jorden.
Den sista utlästa boken för året blev Kungen av Nostratien, Tony Samuelssons Augustprisvinnare 2024. Jag blev väldigt sugen efter att ha läst Sandra Beijers recension, och läste ut den på ett par dagar.
Kungen av Nostratien är en bok som handlar om språk. Den kretsar kring tre män: huvudkaraktären John, som gett ut två romaner med halvljumt mottagande och är på väg att ge upp författardrömmarna, tills han får erbjudande om att spökskriva – eller snarare lappa ihop – den berömde Göran Frids nyaste roman. Göran Frid är den andra mannen, en bästsäljande och högst uppskattad författare som gått och fått en stroke och nu är okontaktbar, och som av oförklarliga skäl lämnade in en roman med stora luckor, eller “slukhål”, till förlaget dagen innan stroken, vilket John nu får i uppdrag att laga, under stort hemlighetsmakeri. Och så proletärförfattaren Ivar-Lo Johansson, eller Lo som John kallar honom, som var vän med Johns mamma och som John därför lekte med mycket som liten, och som fortfarande figurerar i bakgrunden på olika sätt.
Det hemlighetsfulla uppdraget – att “fylla igen” de oförklarliga hålen i Göran Frids roman utan att det skall märkas att det är en spökskrivare som gjort det – gäckar John. Varför lämnade Göran in romanen med så stora, uppenbara luckor? Finns det en orsak, eller är det stroken som spökar? Finns det ett samband i luckorna?
Det här är en mycket spännande roman som jag läste med stor välbehållning, även om jag tyckte den tappade farten något på slutet. Jag tycker den på många sätt liknar Samlade verk av Lydia Sandgren (som jag skrev om här) då också det är en mycket spännande roman med stor mystik, trots att den “bara” handlar om ganska vardagliga saker. Dessutom har båda dessa romaner skrivandet, eller språket, som ett gemensamt tema. Det är liksom inte true crime, ingen som dött och inga blod eller så, men det är mystik och kanske lite magi. Det är väldigt kittlande och spännande att läsa även om de kanske sista 50 sidorna som sagt tyvärr tappar farten lite. Oavsett är Kungen av Nostratien en mycket läsvärd roman som jag rekommenderar, jag streckläste för det var så spännande. Rolig och intressant läsupplevelse!
I december läste jag också ut Liv Strömquists nyaste seriealbum Pythian Pratar, som på ett ambitiöst sätt tar sig an samtidens fixering vid självhjälpskultur, trauma och mental hälsa.
I Pythian pratar ger Liv Strömquist sju livsråd (varav ett är “följ inte råd”) som vart och ett motsvarar ett kapitel, som tar sig an de olika teman. Som DN skrev i recensionen – Liv Strömquists album är inte lika humoristiska som de var förr (vilket inte gör dem mindre läsvärda!), kanske för att hennes album bygger på ganska så komplicerade sociologiska teorier på ett sätt som de inte gjorde i de tidigare albumen? De komplicerade teorierna och tankarna – allt från samtida sociologer som Eva Illouz och Ian Craib till de gamla grekerna – lyckas hon förklara på ett lättillgängligt sätt med hjälp av fyndiga illustrationer och exempel, som tillsammans väver en ganska dyster bild över framtiden, och svarar på frågor som varför har jag ångest? Varför är jag inte lycklig? O.s.v. En tydlig känga mot självhjälpskulturen finns också, liksom hela den enorma marknad som kretsar därom. Rekommenderar!
I december har jag bland annat läst ut första delen av Borta med vinden av Margaret Mitchell (1936), som slutar precis när Ashley kommer tillbaka till Tara efter kriget (don’t spoil anything!!).
Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936)
Mamma tyckte att jag skulle läsa Borta med vinden när jag frågade henne om boktips från deras bokhylla. Sagt och gjort, jag tog den lite “nyare” utgåvan (tryckt på 60-talet) från deras hylla (den äldre är min mormors gamla som hon fick i julklapp av sin mamma (!!) men texten i den har så jobbig layout) och började läsa i somras. Men det gick segt, det måste jag säga – jag var inte imponerad. Förstod inte hype:n över denna supposed klassiker. Och det gjorde jag inte på ganska länge, det tog säkert 250 sega sidor innan jag kom in i boken. Men sen – någonstans i kanske november när jag masat mig igenom denna första del – började boken bli riktigt bra och spännande och jag ville bara läsa vidare. Det kanske var nån gång när kriget verkligen börjar göra sig påmint för Scarlett, Melanie och Miss Pittypat i Atlanta.
För ja, boken utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget 1961-1965, men från något så unikt (i alla fall för mig) perspektiv som från den sydstatliga vita överklassens. Dvs de “onda”. Jag upplever att alla filmer och andra skildringar av kriget som jag konsumerat har varit utifrån nordstaternas och/eller slavarnas sida – t.ex. Utvandrarna/Invandrarna-serien, filmen Harriet, allt akademiskt jag läst om gällande slaveriet, Dansar med vargar, mfl – och jag vet inte om det beror på min kulturella bubbla eller om det faktiskt finns fler skildringar från den så att säga “rätta” sidan, men hur som helst var det i alla fall nytt för mig att läsa om (ett) sydstatligt perspektiv. Och det är ju såklart speciellt. För som sagt: Konfederationen/Sydstaterna var ju de som hade slavar, de som vars ekonomi var byggt på bomull som i sin tur var beroende av slavarbete och allt det fruktansvärda som hör till slaveriet. Slavägarna – inklusive huvudpersonerna i Borta med vinden – är alltså de “onda” i detta krig, och de som ju också förlorade. Samtidigt var ju de också människor och produkter av sin tid, och självklart var inte alls slavägare våldsamma tyranner utan kanske brydde sig om sina slavar högt, kanske till och med älskade dem som sina egna. Icke desto mindre, hur väl man än behandlade (framförallt hushålls-)slavarna (såsom exempelvis Scarlett’s familj som verkar vara decent), är det ändå ett faktum att man genom slavägandet förnekar en annan människas frihet, man ser dem per definition som en vara man kan sälja och köpa bäst man vill. Och det är avsaknaden av en problematisering av detta som är väldigt disturbing med hela boken. Ingenstans finns en karaktär – inte ens de slavar som skildras – som ifrågasätter slaveriet. Ingenstans skildras några plantageägare som behandlade sina slavar dåligt, vilket ju ändå de facto var fallet många gånger. Ingenstans problematiseras helt enkelt slaveriets existens, och det är som sagt bokens stora svaghet. Samtidigt är ju boken också en produkt av sin tid, skriven på 1930-talet av en vit kvinna som visserligen inte själv genomlevt kriget men som vars äldre släktingar var förmögna slavägare som stred på Konfederationens sida. Dessutom skrevs boken långt innan Civil Rights Movement, under brinnande Jim Crow, som faktiskt på många sätt var den första perioden för svarta. Slaveriet var visserligen officiellt outlawed, men den strukturella – och våldsamma – rasismen var ett faktum, speciellt i södern där dessa lagar ända in på 60-talet diskriminerade svarta, och sanktionerade våld mot svarta i form av exempelvis regelbundna lynchningar. Detta var alltså den fond mot vilken boken är skriven, så det är fullt förståeligt att ett kritiskt perspektiv på slaveriet helt saknas i boken. Det speglas också av språket och sättet den är skriven på, där alla svarta ständigt fördummas med bristande språk, negativa adjektiv och frekvent användande av n-ordet.
Med allt detta sagt är det ändå en mycket bra bok, och man får som sagt se det som en produkt av sin tid. Det är alltså en dubbel tidsresa man gör när man läser – både till Sydstaternas 1930-tal (då boken är skriven) och till Sydstaterna 1860-tal (då boken utspelar sig). Och tidsresan till 1860-talet är fascinerande. Inte minst alla sociala koder och normer som gäller för en ogift kvinna i plantageägarklassen, vars enda uppdrag i livet är att vara skön, behärska svimningar vid rätt tillfällen (så man kan bli räddad av en man), klara av en hårt åtdragen korsett, fladdra med ögonfransarna och binda en potentiell friare till sig – något huvudpersonen Scarlett är expert på, även om det också gör henne något uttråkad, ty egentligen är det ingen som på riktigt intresserar henne utom den specielle Ashley, som inte verkar vara som någon annan “vanlig” sydstatsman. I början av boken visar det sig dock att Ashley bara hyser vänskapliga känslor gentemot Scarlett, vilket gör henne både djupt indignerad, och sårad, och som hon inte riktigt kan tro på.
I rent egoistiska syften – för att få Ashley avundsjuk – förför Scarlett en av de andra unga männen som står på kö – vilket för henne är lekande lätt – och gifter sig med en man hon i hjärtat är helt oengagerad i (men som är helt betuttad i henne). Samtidigt ser hon med avsmak på den godtrogna Melanie som får Ashleys gunst och gifter sig med honom. Det blir dock en kort tid tillsammans för de unga tu, för samtidigt som dessa kärleksbekymmer utspelar sig, bryter också inbördeskriget ut, och det dröjer inte länge innan både Melanies och Scarlett’s män far ut i krig tillsammans med de andra sydstatarna som är helt övertygade om att de ska ge “Yankees” (dvs nordstaterna) vad de tål. Scarlett blir inom loppet av tre månader både gift, gravid och änka (detta förlopp nämns på bara ett par meningar) och efter en lekande lätt förlossning står hon med en liten gosse hon mest tycker är en börda, och är blott 16 år änka, dömd att gå i sorgekläder och sörja en man hon egentligen inte ens vill ha, och i hemlighet tråna efter Melanies man, som alltjämt är ute i krig.
Boken handlar sedan om de umbäranden det innebär att vara en ung änka i Atlanta under inbördeskriget, till en början en förhållandevis behaglig ställning då Atlanta ännu inte är märkt av krig. Men Scarlett vantrivs som änka, stör ihjäl sig på Melanie som i sin enfald inte förstår Scarlett’s riktiga känslor (som hon illa döljer) och vill egentligen bara gå på bjudningar och danser igen, men sådant passar inte en änka. Och samtidigt kommer kriget allt närmre.
Som sagt, allt eftersom boken fortgår blir det alltmer en bladvändare. Avslutar med en liten kärleksförklaring som jag tyckte var extra cute.
November gick från varm till svinkall till varm igen. November var månaden då magen äntligen började synas – så till den grad att random, okända och kända människor vid flera tillfällen frågat om jag är gravid. Tycker det är lite magstarkt ärligt talat – jag menar man kan ju faktiskt vara lite upplöst bara! Eller typ tjock? – men samtidigt blir jag glad att det faktiskt syns nu. Halva graviditeten har gått!
Månadens sociala
Tjaaa, vad har hänt i november? Kan inte påstå att jag varit super-social. Har träffat Popp, vi har gått på Andrum och en annan dag sov jag över hos henne. Mim kom till oss och sov över en måndag (det var då jag trodde jag glömt släcka ljuset…). Jag var på aw med mina gamla kollegor här i Trollhättan också! Mycket trevligt var det. Och ja juste, förra helgen hade mamma julmarknad. Vi sov hos dom i Spekeröd efter och det var mys. Min mamma e världens coolaste!!!
Månadens mat
Kan inte komma ihåg att jag ätit när särskilt speciellt i november. Men premiärade pepparkaka på jobbet!
Dessutom har Oatly’s enlitersförpackningar med baristamjölk kommit till Trollhättan. Wowowow!
Sen har ju faktiskt Olivia bjudit mig på riktigt god mat. Dels åt vi vietnamesiskt på Lilla Hanoi en dag, innan vi skulle på den första teatern, och sen så var vi också hemma hos henne och gjorde egengjorda dumplings en söndag när jag hade varit på Friskis-uttagning. Båda var mmmm
Månadens TV/film
Jag har sett flera bra filmer i november! Den dansksvenska filmen Hjärter dam som var riktigt bra och lite obehaglig, den danska filmen Bastarden med Mads Mikkelsen som också var väldigt bra, den australiensk-indiska filmen Lion med bland andra Nicole Kidman och han som spelar huvudrollen i Slumdog Millionaire, vad han nu heter – jag och Are grät ikapp på denna – och den lågmälda men intensiva dialogfilmen Mass. Samtliga av dessa filmer på SvtPlay, och samtliga riktigt bra!! Vem behöver Netflix när man har Svtplay?? Haha. Ja, och annars har jag och Are kollat vidare på Game of Thrones. Tror vi är på sjätte säsongen nu??
Månadens musik
Nää, inte lyssnat på något särskilt i november tbh. Men däremot glömde jag skriva i oktober-inlägget att jag och Mim ju faktiskt var och såg Broder John ackompanjerad av flera medlemmar ur Dina ögon i oktober. Så det var ändå musik som präglade oktober!! Men december lär väl präglad av lite julig jazz och soul, och en och annan juldänga 🙂
Månadens natur
Igår – alltså sista november – var jag och Are med våra gulliga grannar Rickard och Dorte ute och satte ut vägpinnar – för det gör man tydligen själv i vår vägförening? Mycket välbehövligt. Men det var ju en liten naturupplevelse! Annars har väl inget särskilt natur:igt hänt. Jo, vi gick Gårdsjön runt en söndag när jag och Are sovit hos m&p. Olivia och Annika (mammas väninna) var med också. Det var en fin höstdag!
Månadens scenkonst
Har blivit mycket scenkonst i november!! Olivia och jag har sett Mitt i livet och Extas på Stora teatern, som en del av Olivias trettioårspresent till mig. So cute av henne!!! Den förstnämnda skrev jag om här, tillsammans med Vansinnet som jag såg med mamma på Backateatern. Båda var helt otroliga. Extas såg vi förra veckan och den var… Ganska bra, men inte i klass med de två förstnämnda. Jag hade lite svårt att hänga med i storyn haha, och det kändes som mycket av teatern bars upp av alla ljus- och ljudeffekter. Men samtidigt var den såklart sevärd och det är såklart alltid värt att se scenkonst live.
Månadens böcker
Har bara lyckats läsa ut Trollkarlenshatt av Tove Jansson i november, men jag fortsätter traggla på med Borta med vinden samt fortsätter med Liv Strömqvists senaste seriealbum, och en del annat smått och gott relaterat till avhandlingen 🙂
Månadens köp
Tja, när jag blev lurad att köpa “isländska” ulltröjor i “100% mohair”, i “nordisk design” som skulle vara lösa i passformen och perfekt för kalla vinterdagar för 499 kr var det ju definitivt INTE månadens köp. Blev scam:ad. Så jävla dum, såhär i efterhand fnns ju alla varningstecken. Jag köper ju inte ens ull nytt egentligen, men kunde inte motstå denna rea och detta fantastiska pris. Det var too good to be true, obviously. Tur att jag betalade via Klarna som har stoppat betalningen.
Tröjan de sålde och marknadsförde som 100% mohair-ull, en total scam Tröjan jag fick, 100% akryl“Made in China”
En önskan inför kommande månad?
Ungefär som i oktober: att graviditeten fortsätter gå bra och att bebisen inte vill komma ut alldeles för tidigt. Ännu skulle den inte överleva utanför mig. Och att Israel slutar bomba och döda oskyldiga i Gaza. Samt en fin jul. Halleluja amen.
Den här veckan har jag upplevt två fantastiska kulturupplevelser, båda teatrar. Kul eftersom det ändå händer rätt ofta, enligt min upplevelse i alla fall, att teatrar helt enkelt är… Sådär? Alltså, alltid roligt att se live skådespeleri, och det har något att det jag upplever, det händer bara här och nu och kommer aldrig vara exakt samma igen. Men som sagt, min upplevelse på de senaste teatrarna jag varit på har varit lite… Meh. Men nu så!
Den första jag såg var i tisdags med min syster (som en del av hennes otroliga trettioårspresent till mig), på Stora teatern där vi såg “Mitt i livet”. Teatern handlar om ett heterosexuellt par 40+, som, “mitt i livet”, under en tidig morgon, diskuterar sin relation. Den första scenen är att kvinnan i relationen inte kan sova och går upp för att dricka te under småtimmarna. Mannen kommer ner och kommenterar direkt något om att hon värmt vatten på spisen istället för i den energisnålare vattenkokaren. Något som sedan sätter tonen för hela pjäsen. Hela teatern utspelar sig i det där vackra köket under de där småtimmarna, och hela tiden böljar dialogen fram och tillbaka, mellan sorg och smärta och även viss humor. Tänkte lite på “Scener ur ett äktenskap” som ju också är väldigt dialog-baserad. Tyckte mycket om pjäsen! En del igenkänning, en del skratt (även om både jag och Olivia var rörande över om att övriga publiken var alldeles för frikostiga med sina skratt – det var liksom inte en rolig pjäs, men den kändes mycket!!). Påminner mig om en text på DN Kulturs “Störningsjouren”: Teaterpubliken måste faktiskt sluta skratta så förbannat (2023-07-29)
Den andra pjäsen jag såg var på Backateatern med mamma, också en del av hennes (och pappas) otroliga 30-årspresent i form av en luftballongs-skapelse i papier marché i vars korg små lappar med olika biljetter (“kulturupplevelse”, “grävjobb 30 min” osv) fanns. Detta var en av de två kulturupplevelserna (den förra var avsmakningsmenyn på Växthuset i Stockholm i somras). Pjäsen hette “Vansinnet” och jag hade inte läst något om den alls, men mamma upplyste mig om att det egentligen var en teater riktad till barn från tio år. Och det förstod man ju, utifrån allt mycket uppskattade (att döma av barnens skratt) publikfrieri i form av exempelvis absurda utstyrslar, roliga röster, rapar, etc etc. Men! Oh så mycket det fanns även för oss vuxna, vilket antagligen gick barnen förbi. Som exempelvis referenserna till Foucault.
Pjäsen handlar om barnet Elvira som har svårt att sitta still och koncentrera sig i skolan, och som också har problem med att kontrollera sin ilska. Förmodligen en karaktär många barn (och vuxna som jobbar med barn) kan känna igen. Hon blir föremål för de vuxnas missnöjdhet, som tycker hon behöver utredas. Hon uttalar en önskan: att få komma till en plats där det inte finns några utredningar eller kuratorer. “Aha!” säger Elviras “goda fe” som dyker upp i ett glitterregn – en stilig skallig man iklädd hornbågade glasögon, vit polo, kavaj och midjehöga sjuttiotalsbyxor (riktigt snygg outfit för övrigt) – (med fransk brytning): “Du vill alltså åka till en tid utan institutioner. Det blir medeltiden!”. Och så får Elvira följa med Michel på en resa genom olika epokers syn på galenskap – en själens resa – och lära sig om hur “normalitet” bara är en konstruktion. Mycket fyndig plot, otroligt underhållande, fantastiskt skådespeleri, absurt och nästan vansinnigt utan att det alls blir konstigt. Hade det funnits biljetter kvar hade jag absolut rekommenderat denna, men den verkar vara mer eller mindre slutsåld.
Tack Olivia och mamma för två fantastiska kulturupplevelser!! ❤️
[…] en del av Olivias trettioårspresent till mig. So cute av henne!!! Den förstnämnda skrev jag om här, tillsammans med Vansinnet som jag såg med mamma på Backateatern. Båda var helt otroliga. Extas […]
…ja, det gjorde jag. Men när jag var halvvägs till stationen med Mim i bilen, mindes jag plötsligt inte om jag släckt stearinljuset på köksbordet eller inte. Körde Mim hela vägen (egentligen skulle jag parkerat bilen över natten vid gratisparkeringen längre bort och så skulle vi gått tillsammans till stationen och ta tåget ihop) men sen fick jag vända och åka hela vägen hem igen. Och självklart hade jag släckt ljuset, lol. Körde en helomvändning och stannar hemma under dagen istället, och åker in till stan först på kvällen för teater med Olivia. Men så sjukt onödigt, suck. Men bättre med en extra vända med bilen bara för att dubbelkolla, än ett nedbrunnet hus. Hualigen!
Blir att jobba från soffan idag också
One response to “Släckte jag ljuset????”
Mami
Så jobbigt när man inte är 100% säker.
Igår på väg till bio med filmklubben i Tanum så fick jag vända och åka hem eftersom jag bara var 99% säker på att jag hade släckt ljuset på köksbordet. Ljuset var släckt och jag hann till bion och den belgiska filmen Close, mycket sevärd.
Hur otroligt svårt det är att komma ihåg att klippa tånaglarna på den kalla delen av året när man bor i hus och duschen ligger i källaren. Jag är liksom ALDRIG barfota någonstans förutom i sängen och i duschen p.g.a. att det är kallt. Tänker varje gång jag går och lägger mig att juste, jag skulle ju klippa tånaglarna… och så glömmer jag det varje gång jag är i badrummet där nagelsaxen är, eftersom jag har strumpor (och tofflor) på mig
Kommer jag över huvud taget kunna amma???? En jobbig graviditetsgrej (i en i övrigt ganska skonsam graviditet so far i alla fall): jag får så otroligt ont i bröstvårtorna så fort de blir lite kalla. Det kan räcka att jag tassar upp på toa på natten, alltså typ tre minuters utsatthet för kyla. Jag har ganska känsliga bröstvårtor sen innan, och detta kunde hända även pre-graviditet, men mycket mer sällan. Nu händer det var och varannan dag och gör så jävla ont??? Som att någon skulle klämma superhårt och vrida om, så känns det. Och det tar ganska lång tid innan smärtan lägger sig – det behövs värme. Tänk om det kommer göra för ont att amma, med mina känsliga bröstvårtor??
Vem är det som är där inne och när tänker den ge sig till känna?? Är sååå nyfikeeeen på att känna någon form av rörelse
One response to “Tre saker jag tänkt på det senaste”
Mami
Fin reflektion kring tånaglarna 🙂
Bröstvårtorna, det kanske är en hjälp för påminna dig om att skydda brösten…kyla kan ju ge mjölkstockning.
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Fint när man kollar ut på snölandskapet. Igår började jag så smått att jobba, håller på att fila på utkast tre till mitt planeringsseminarium i februari (tidigarelagt pga graviditeten), som sedan bara skall läsas igenom av mina handledare för mindre justeringar. Känns bra att jag är i så god fas i projektet, och att det “bara” handlar om att organisera den text jag redan har på ett bättre och mer läsvänligt sätt.
Ikväll är det helg igen (så mycket ledighet nu haha) och jag och Are ska laga pizza. I helgen ska vi försöka få klart eldrummet (åtminstone vad gäller målning och tavelvägg – kommer fortfarande återstå att fixa med några småsaker som nya taklampor, köpa en matta, konstruera ett vedställ samt eventuellt nytt soffbord) och imorgon kommer en ny bekantskap på besök för spelkväll. Blir trevligt. Gott nytt år på er!
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Fint när man kollar ut på snölandskapet. Igår började jag så smått att jobba, håller på att fila på utkast tre till mitt planeringsseminarium i februari (tidigarelagt pga graviditeten), som sedan bara skall läsas igenom av mina handledare för mindre justeringar. Känns bra att jag är i så god fas i projektet, och att det “bara” handlar om att organisera den text jag redan har på ett bättre och mer läsvänligt sätt.
Ikväll är det helg igen (så mycket ledighet nu haha) och jag och Are ska laga pizza. I helgen ska vi försöka få klart eldrummet (åtminstone vad gäller målning och tavelvägg – kommer fortfarande återstå att fixa med några småsaker som nya taklampor, köpa en matta, konstruera ett vedställ samt eventuellt nytt soffbord) och imorgon kommer en ny bekantskap på besök för spelkväll. Blir trevligt. Gott nytt år på er!
Snön har kommit!! Det gör allt så vackert. Fint när man kollar ut på snölandskapet. Igår började jag så smått att jobba, håller på att fila på utkast tre till mitt planeringsseminarium i februari (tidigarelagt pga graviditeten), som sedan bara skall läsas igenom av mina handledare för mindre justeringar. Känns bra att jag är i…
Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig?
Ja, tre stora saker hände det här året som aldrig hänt mig innan, och som definitivt skall utmärka 2024 som ett år av nya omvälvande grejer i livet:
Jag blev husägare
Jag blev gravid
Jag blev anställd som doktorand på Göteborgs universitet
I den ordningen. Och egentligen kan man väl säga att alla dessa saker är tre drömmar som gått i uppfyllelse. Gud vad sjukt, jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men så är det. Att köpa hus är det alla mina sparpengar har varit tänkta till i flera år, och 2024 var året då jag och Are bestämde oss för att göra slag i saken, och det gick rätt snabbt.
Att få barn är något jag, vad jag kan minnas, alltid har vetat att jag vill, och jag var också tydlig med det redan när jag och Are började träffas, men det var först i somras som han så att säga sa “okej vi kör” och även det gick fort (på första försöket, kan man säga).
Och att bli anställd som doktorand – eller alltså forskare – är också något jag länge drömt om.
Bästa dagen på året?
Oj, vad svårt. Kanske dagen då vi skrev på huskontraktet? Eller nej, det är nog ingen specifik dag så där, men någon av sommardagarna som var varma, när dagen började med frukost och bokläsning ute i solen/skuggan, och avslutades med middag, en kall öl eller ett glas vin och kanske chips i kvällssolen.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Då hade jag 30-årsfest!!!! Ett mål jag hade för mig själv: 30-årsfirandet skall ske i mitt egna hus, inte i mammas och pappas. Det målet nådde jag!
Vad gjorde du på påsk?
Påsken var tidig (i mars) och kall, och firades i Spekeröd. Det var mysigt!!!
Vad gjorde du på midsommar?
Den firades också med familjen i Spekeröd hehe. Har nån märkt att jag är familjekär???
Vad gjorde du på jul?
Var med familjen i Spekeröd!!
Bästa matupplevelsen?
Svårt att välja en, men att äta middag i kvällssolen i ditt egna, nyinköpta hus, med mat delvis bestående av sånt du hittat i trädgården eller i skogen, och till det en kall och fruktig hazy IPA, det är svårslaget. Mmmmmm.
Vad gjorde dig riktigt glad 2024?
Asså, köpa hus, bli gravid och få en forskartjänst är ju svårslagna allihopa, men det är också skräckblandad förtjusning på alla tre (det är rätt läskigt att lägga två mille på ett hus, bli gravid och få en helt ny tjänst, även om jag är glad för alla tre). Så kanske ska säga Are istället? Han gör mig glad.
Och ledsen?
Folkmordet i Gaza
Vad spenderade du mest pengar på?
Kontantinsatsen till huset, samt räntan
Hur var träningen 2024?
2024 började starkt!!! Sprang t.ex. det längsta jag nånsin sprungit (1.7 mil) flera gånger, klättrade en massor (så mycket att jag överansträngde handleden och sedan inte kunde klättra resten av året) och fortsatte åtminstone under vårterminen spela beach, yoga mm. Kände mig stark! Så här en bra bit in i graviditeten har jag dragit ner på träningen av förklarliga skäl, men även p.g.a. att ha flyttat till Trollhättan. Beach:ade i början av terminen, men sen ville jag inte riskera att landa på magen, och samma med klättringen. Springningen fick jag ge upp rätt tidigt för det gjorde så satans ont i brösten. Ser fram emot att kunna träna helt ohämmat igen, och t.ex. upptäcka hur man kan klättra i Trollhättan med omnejd. Och så ska jag fortsätta röra mig så mycket som graviditeten tillåter 🙂
Bästa låten?
Svårt att säga… Kan inte bestämma mig för en som satte tonen för 2024.
Bästa filmen?
Om jag bara räknar filmer jag aldrig tidigare sett… då blir det Svinalängorna från 2010. Otroligt bra film!
Bästa serien?
Kanske This is going to hurt? Eller nej förresten, det blir Threesome! Otroligt skådespeleri av två debutanter.
Bästa scenföreställningen?
Mitt i livet på Stadsteatern, och Vansinnet på Backa teater.
Bästa boken?
Oj, jag har läst så mycket bra böcker under 2024 – 33 stycken faktiskt om man räknar med fackböcker. Under detta stycke kommer en lista med alla böcker och länkar till mina recensioner, ungefär i kronologisk ordning som jag läste dem. Men om jag ändå måste bestämma mig för en bok, så tror jag att Hanya Yanagiharas To Paradise (2022) var min allra bästa läsupplevelse år 2024, tätt följt av (utan inbördes ordning) Vikarien, Systrarna, Stacken och Stad-serien av Per Anders Fogelström.
Jag önskar att mitt nya liv som mamma och föräldraledig kommer att behandla mig så väl som det går. Alltså att förlossningen inte blir ett trauma, och att post-partum inte blir allt för tung. Det är väl inte för mycket begärt? Kanske skall konkretisera: jag önskar mig en vinter och vår som långsamt krymper och zoomar in till mitt lilla liv, där allt utanför blir mindre viktigt och där jag får kokonga i en bebisbubbla och njuta av mitt nya liv, tillsammans med Are. Samtidigt önskar jag sedan att senhösten långsamt skall bestå i att åter öppna upp världen igen, på ett skonsamt sätt.
Vill du också svara? Här är hela listan:
Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig? Bästa dagen på året? Vad gjorde du på din födelsedag? Vad gjorde du på påsk? Vad gjorde du på midsommar? Vad gjorde du på jul? Bästa matupplevelsen? Vad gjorde dig riktigt glad 2024? Och ledsen? Vad spenderade du mest pengar på? Hur var träningen 2024? Bästa låten? Bästa filmen? Bästa serien? Bästa scenföreställningen? Bästa boken? Vad önskar du av 2025?
Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig? Ja, tre stora saker hände det här året som aldrig hänt mig innan, och som definitivt skall utmärka 2024 som ett år av nya omvälvande grejer i livet: I den ordningen. Och egentligen kan man väl säga att alla…
December var ganska så trevlig! Ostressig, då jag ligger bra till på jobbet, julmysig (vi satte upp granen redan i slutet på november), men också ganska o-julig rent vädermässigt då det känns som hela december var grå och mild. Bebisen växer och nu när jag skriver detta – på nyårsafton – är jag i vecka 25. Jag och Are har också fixat en del i hemmet, eller framförallt i “eldrummet” (i brist på annat ord), där vi håller på att måla om. Kommer bli bra! December har tickat på helt enkelt! 🙂
Månadens sociala
Har inte träffat supermycket vänner, men min familj desto mer. Vi var bl.a. på julbord på Liseberg precis i början av december vilket var mysigt. Jag och Olivia har gått på teater (Kulturbärarna) och jag har varit på julmarknad med Matilda. Jul har firats i Spekeröd, då också Are och Emil var med, och så kom också Daisy och hälsade på på juldagen, och stannade till den 27e vilket var supermysigt. Har också hunnit med att träffa nya och gamla kollegor på aw (nya kollegor) och promenix (gamla kollegor).
Månadens musik
Musik i december är ju förknippat med Spotify wrapped, som egentligen inte ens räknar med december (p.g.a. då hade det blivit för mycket julmusik). Min mest lyssnade artist under 2024 var tydligen Billie Eilish vilket make sense eftersom hon är en toppenartist med toppenmusik (även om jag inte är helt övertygad av hennes nyaste album som kom i somras och som jag inte lyssnat så mycket på. Desto mer på det förra!).
Lana Del Reys låtar ligger alla på topplistan för mest lyssnade låtar, då jag lyssnade konstant på hennes album Born to die i somras.
Som vanligt, precis som förra året, befinner sig (utöver Billie Eilish och Lana Del Ray) tre jazziga artister på min topplista – Monica Z, Nina Simone och Billie Holiday. Fem toppen-musiker och all female på min lista, trevligt.
Poddar är ju egentligen inte musik men jag tar med det ändå eftersom jag ändå pratar Spotify wrapped: En varg söker sin podd är favoritpodden (så ledsen för att den nu hamnar bakom betalvägg även om jag förstår att de behöver betalt för sitt arbete… Men kan de inte göra som Stormens utveckling och ha några avsnitt gratis?).
Månadens köp
Åh, månadens köp var definitivt utomhusbelysningen som vi satt upp på vår uppfart! Äntligen går det att backa i mörkret!!!!
Månadens TV/film
Jag och Are kollade på två för oss nya filmer i december, nämligen Lion och La la land.Lion, med bl.a. Nicole Kidman i en av huvudrollerna, är based on a true story och handlar om en liten indisk fattig pojke som råkar somna på ett tåg, och som färdas i tre dygn över hela landet och kommer fram till en helt ny stad, med ett nytt språk som han inte kan, föräldralös och utan möjlighet att hitta tillbaka. Mycket rörande och mycket bra film, jag gav den 4,5 / 5.
La la land ville Are se och jag gick med på det då jag försökt titta på den en gång men stängt av efter typ fem minuter för jag kände “this is not my cup of tea”. Men jag tänkte jag kan väl ge det en chans till. Men min initiala känsla stämde, det här är tbh en rätt så kass film. Det är helt obegripligt att den kan ha 8.9 på IMDB (!!) och att GP gav den fem fyrar????? Då tycker jag isåfall DN:s recension, som gav den 2 av 5, är mer sanningsenlig. Jag fattar verkligen inte hype:n. Öppningsscenen är cringe, personkemin saknas mellan hvuudkaraktärerna (Emma Stone och Ryan Gosling), storyn är svag och musiken är medioker. O-rekommenderar denna film. Lita inte på hype:n!!!
Jag och Are dök också ner i Gotham-universumet och såg om Joker, ni vet med Joaquin Phoenix som jokern. Otroligt bra psykologisk krypfilm det här, som jag skrev redan när jag såg den första gången 2019. Den förklarar så bra hur jokern blir jokern, och det är mer fokus just på det psykologiska och på relationer, snarare än på action. Däremot gillade jag inte alls The dark night rises, som är en actionfilm med Heath Ledger som jokern. Inget ont mot honom, men det är en helt annan joker, och det är en helt annan typ av film (action som sagt, alltså inte min smak). Det är också typ det enda som håller upp filmen tycker jag – storyn är svag och karaktärerna ytliga. Jag orkade inte ens se klart den.
Hela anledningen till att vi över huvud taget började se dessa filmer var för att den nya joker-filmen, Joker: folie a deux med Lady Gaga som Harlequin, just kommit ut och den ville jag se. Och jag tyckte den var sevärd! Inte heller här är action fokus (bra enligt min smak) utan det handlar återigen om det psykologiska, om galenskap och om vad som är verkligt och inte. Man får också en rimlig förklaring till skådespelarbytet (som i verkligheten ju beror på att Heath Ledger dog, RIP). Tyvärr, och av oklar anledning, har de gjort denna film till en musikal (????) vilket tillför absolut noll till filmen, men det gör den inte heller fruktansvärt mycket sämre utan bara något sämre. De hade kunnat skippa musikal-grejen och bara gjort en vanlig film så hade den varit bättre. Oavsett, sevärd!
Sist men inte minst skaffade vi Disney+ för att Are så himla gärna ville se The Mandalorian som jag inte är helt impad av. Däremot har vi passat på att se om lite Disneyfilmer, bl.a. Frozen, Lejonkungen och Bambi. Bambi hade jag inte sett sen jag var liten och den är ju sååå fin och sorglig. Tänk att den är från 1942?? Heterosexualitets-hetsen är ju lite mossig men det är också en mycket bra vegan-propaganda-film hehe, som är vackert tecknad.
Såg teateruppsättningen Kulturbärarna med Olivia på Stadsteatern. Den var bra och sevärd, även om jag tyckte om den första vi gick på (det var ett paket) var bäst.
Månadens mat
Det får väl bli all god julmat? Vi har ett bra koncept som vi kört några år nu. Ett excelark (som kopieras för varje år) där var och en skriver in vad de kommer laga. Vi hade så mycket gott. Stuvad grönkål, julköttbullar, rödbetssallad, revbensspjäll (av tofu), skärgårds”sill”, saffranscheesecake och saffranspannacotta, skuren pepparkaka, julkolor, grönkålssallad mm mm. Jag har bakat lussebullar två gånger under december också. Bäst är de när man delar dem på längden och rostar i brödrosten, och sen äter med massor av smör och lite havssalt, som en macka. Mmmmmmm.
Månadens natur
Får bli promenixen jag tog med min gamla kollega Lisa häromdagen, där vi gick i skogarna runt Strömslund här i Trollhättan. Blev en ganska rejäl promenad med lunch i ett vindskydd. Mycket trevligt!
Några önskningar inför januari?
Att graviditeten fortskrider som den ska och fred på jorden.
Hur var december? December var ganska så trevlig! Ostressig, då jag ligger bra till på jobbet, julmysig (vi satte upp granen redan i slutet på november), men också ganska o-julig rent vädermässigt då det känns som hela december var grå och mild. Bebisen växer och nu när jag skriver detta – på nyårsafton – är…
Den sista utlästa boken för året blev Kungen av Nostratien, Tony Samuelssons Augustprisvinnare 2024. Jag blev väldigt sugen efter att ha läst Sandra Beijers recension, och läste ut den på ett par dagar.
Kungen av Nostratien är en bok som handlar om språk. Den kretsar kring tre män: huvudkaraktären John, som gett ut två romaner med halvljumt mottagande och är på väg att ge upp författardrömmarna, tills han får erbjudande om att spökskriva – eller snarare lappa ihop – den berömde Göran Frids nyaste roman. Göran Frid är den andra mannen, en bästsäljande och högst uppskattad författare som gått och fått en stroke och nu är okontaktbar, och som av oförklarliga skäl lämnade in en roman med stora luckor, eller “slukhål”, till förlaget dagen innan stroken, vilket John nu får i uppdrag att laga, under stort hemlighetsmakeri. Och så proletärförfattaren Ivar-Lo Johansson, eller Lo som John kallar honom, som var vän med Johns mamma och som John därför lekte med mycket som liten, och som fortfarande figurerar i bakgrunden på olika sätt.
Det hemlighetsfulla uppdraget – att “fylla igen” de oförklarliga hålen i Göran Frids roman utan att det skall märkas att det är en spökskrivare som gjort det – gäckar John. Varför lämnade Göran in romanen med så stora, uppenbara luckor? Finns det en orsak, eller är det stroken som spökar? Finns det ett samband i luckorna?
Det här är en mycket spännande roman som jag läste med stor välbehållning, även om jag tyckte den tappade farten något på slutet. Jag tycker den på många sätt liknar Samlade verk av Lydia Sandgren (som jag skrev om här) då också det är en mycket spännande roman med stor mystik, trots att den “bara” handlar om ganska vardagliga saker. Dessutom har båda dessa romaner skrivandet, eller språket, som ett gemensamt tema. Det är liksom inte true crime, ingen som dött och inga blod eller så, men det är mystik och kanske lite magi. Det är väldigt kittlande och spännande att läsa även om de kanske sista 50 sidorna som sagt tyvärr tappar farten lite. Oavsett är Kungen av Nostratien en mycket läsvärd roman som jag rekommenderar, jag streckläste för det var så spännande. Rolig och intressant läsupplevelse!
[…] Kungen av Nostratien – Tony Samuelsson (2020) […]
Den sista utlästa boken för året blev Kungen av Nostratien, Tony Samuelssons Augustprisvinnare 2024. Jag blev väldigt sugen efter att ha läst Sandra Beijers recension, och läste ut den på ett par dagar. Kungen av Nostratien är en bok som handlar om språk. Den kretsar kring tre män: huvudkaraktären John, som gett ut två romaner…
I december läste jag också ut Liv Strömquists nyaste seriealbum Pythian Pratar, som på ett ambitiöst sätt tar sig an samtidens fixering vid självhjälpskultur, trauma och mental hälsa.
I Pythian pratar ger Liv Strömquist sju livsråd (varav ett är “följ inte råd”) som vart och ett motsvarar ett kapitel, som tar sig an de olika teman. Som DN skrev i recensionen – Liv Strömquists album är inte lika humoristiska som de var förr (vilket inte gör dem mindre läsvärda!), kanske för att hennes album bygger på ganska så komplicerade sociologiska teorier på ett sätt som de inte gjorde i de tidigare albumen? De komplicerade teorierna och tankarna – allt från samtida sociologer som Eva Illouz och Ian Craib till de gamla grekerna – lyckas hon förklara på ett lättillgängligt sätt med hjälp av fyndiga illustrationer och exempel, som tillsammans väver en ganska dyster bild över framtiden, och svarar på frågor som varför har jag ångest? Varför är jag inte lycklig? O.s.v. En tydlig känga mot självhjälpskulturen finns också, liksom hela den enorma marknad som kretsar därom. Rekommenderar!
[…] december har jag läst (ut) Pythian pratar, Kungen av Nostratien och Borta med vinden del 1. Allihopa bra och läsvärda […]
I december läste jag också ut Liv Strömquists nyaste seriealbum Pythian Pratar, som på ett ambitiöst sätt tar sig an samtidens fixering vid självhjälpskultur, trauma och mental hälsa. I Pythian pratar ger Liv Strömquist sju livsråd (varav ett är “följ inte råd”) som vart och ett motsvarar ett kapitel, som tar sig an de olika…
I december har jag bland annat läst ut första delen av Borta med vinden av Margaret Mitchell (1936), som slutar precis när Ashley kommer tillbaka till Tara efter kriget (don’t spoil anything!!).
Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936)
Mamma tyckte att jag skulle läsa Borta med vinden när jag frågade henne om boktips från deras bokhylla. Sagt och gjort, jag tog den lite “nyare” utgåvan (tryckt på 60-talet) från deras hylla (den äldre är min mormors gamla som hon fick i julklapp av sin mamma (!!) men texten i den har så jobbig layout) och började läsa i somras. Men det gick segt, det måste jag säga – jag var inte imponerad. Förstod inte hype:n över denna supposed klassiker. Och det gjorde jag inte på ganska länge, det tog säkert 250 sega sidor innan jag kom in i boken. Men sen – någonstans i kanske november när jag masat mig igenom denna första del – började boken bli riktigt bra och spännande och jag ville bara läsa vidare. Det kanske var nån gång när kriget verkligen börjar göra sig påmint för Scarlett, Melanie och Miss Pittypat i Atlanta.
För ja, boken utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget 1961-1965, men från något så unikt (i alla fall för mig) perspektiv som från den sydstatliga vita överklassens. Dvs de “onda”. Jag upplever att alla filmer och andra skildringar av kriget som jag konsumerat har varit utifrån nordstaternas och/eller slavarnas sida – t.ex. Utvandrarna/Invandrarna-serien, filmen Harriet, allt akademiskt jag läst om gällande slaveriet, Dansar med vargar, mfl – och jag vet inte om det beror på min kulturella bubbla eller om det faktiskt finns fler skildringar från den så att säga “rätta” sidan, men hur som helst var det i alla fall nytt för mig att läsa om (ett) sydstatligt perspektiv. Och det är ju såklart speciellt. För som sagt: Konfederationen/Sydstaterna var ju de som hade slavar, de som vars ekonomi var byggt på bomull som i sin tur var beroende av slavarbete och allt det fruktansvärda som hör till slaveriet. Slavägarna – inklusive huvudpersonerna i Borta med vinden – är alltså de “onda” i detta krig, och de som ju också förlorade. Samtidigt var ju de också människor och produkter av sin tid, och självklart var inte alls slavägare våldsamma tyranner utan kanske brydde sig om sina slavar högt, kanske till och med älskade dem som sina egna. Icke desto mindre, hur väl man än behandlade (framförallt hushålls-)slavarna (såsom exempelvis Scarlett’s familj som verkar vara decent), är det ändå ett faktum att man genom slavägandet förnekar en annan människas frihet, man ser dem per definition som en vara man kan sälja och köpa bäst man vill. Och det är avsaknaden av en problematisering av detta som är väldigt disturbing med hela boken. Ingenstans finns en karaktär – inte ens de slavar som skildras – som ifrågasätter slaveriet. Ingenstans skildras några plantageägare som behandlade sina slavar dåligt, vilket ju ändå de facto var fallet många gånger. Ingenstans problematiseras helt enkelt slaveriets existens, och det är som sagt bokens stora svaghet. Samtidigt är ju boken också en produkt av sin tid, skriven på 1930-talet av en vit kvinna som visserligen inte själv genomlevt kriget men som vars äldre släktingar var förmögna slavägare som stred på Konfederationens sida. Dessutom skrevs boken långt innan Civil Rights Movement, under brinnande Jim Crow, som faktiskt på många sätt var den första perioden för svarta. Slaveriet var visserligen officiellt outlawed, men den strukturella – och våldsamma – rasismen var ett faktum, speciellt i södern där dessa lagar ända in på 60-talet diskriminerade svarta, och sanktionerade våld mot svarta i form av exempelvis regelbundna lynchningar. Detta var alltså den fond mot vilken boken är skriven, så det är fullt förståeligt att ett kritiskt perspektiv på slaveriet helt saknas i boken. Det speglas också av språket och sättet den är skriven på, där alla svarta ständigt fördummas med bristande språk, negativa adjektiv och frekvent användande av n-ordet.
Med allt detta sagt är det ändå en mycket bra bok, och man får som sagt se det som en produkt av sin tid. Det är alltså en dubbel tidsresa man gör när man läser – både till Sydstaternas 1930-tal (då boken är skriven) och till Sydstaterna 1860-tal (då boken utspelar sig). Och tidsresan till 1860-talet är fascinerande. Inte minst alla sociala koder och normer som gäller för en ogift kvinna i plantageägarklassen, vars enda uppdrag i livet är att vara skön, behärska svimningar vid rätt tillfällen (så man kan bli räddad av en man), klara av en hårt åtdragen korsett, fladdra med ögonfransarna och binda en potentiell friare till sig – något huvudpersonen Scarlett är expert på, även om det också gör henne något uttråkad, ty egentligen är det ingen som på riktigt intresserar henne utom den specielle Ashley, som inte verkar vara som någon annan “vanlig” sydstatsman. I början av boken visar det sig dock att Ashley bara hyser vänskapliga känslor gentemot Scarlett, vilket gör henne både djupt indignerad, och sårad, och som hon inte riktigt kan tro på.
I rent egoistiska syften – för att få Ashley avundsjuk – förför Scarlett en av de andra unga männen som står på kö – vilket för henne är lekande lätt – och gifter sig med en man hon i hjärtat är helt oengagerad i (men som är helt betuttad i henne). Samtidigt ser hon med avsmak på den godtrogna Melanie som får Ashleys gunst och gifter sig med honom. Det blir dock en kort tid tillsammans för de unga tu, för samtidigt som dessa kärleksbekymmer utspelar sig, bryter också inbördeskriget ut, och det dröjer inte länge innan både Melanies och Scarlett’s män far ut i krig tillsammans med de andra sydstatarna som är helt övertygade om att de ska ge “Yankees” (dvs nordstaterna) vad de tål. Scarlett blir inom loppet av tre månader både gift, gravid och änka (detta förlopp nämns på bara ett par meningar) och efter en lekande lätt förlossning står hon med en liten gosse hon mest tycker är en börda, och är blott 16 år änka, dömd att gå i sorgekläder och sörja en man hon egentligen inte ens vill ha, och i hemlighet tråna efter Melanies man, som alltjämt är ute i krig.
Boken handlar sedan om de umbäranden det innebär att vara en ung änka i Atlanta under inbördeskriget, till en början en förhållandevis behaglig ställning då Atlanta ännu inte är märkt av krig. Men Scarlett vantrivs som änka, stör ihjäl sig på Melanie som i sin enfald inte förstår Scarlett’s riktiga känslor (som hon illa döljer) och vill egentligen bara gå på bjudningar och danser igen, men sådant passar inte en änka. Och samtidigt kommer kriget allt närmre.
Som sagt, allt eftersom boken fortgår blir det alltmer en bladvändare. Avslutar med en liten kärleksförklaring som jag tyckte var extra cute.
[…] Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936) […]
I december har jag bland annat läst ut första delen av Borta med vinden av Margaret Mitchell (1936), som slutar precis när Ashley kommer tillbaka till Tara efter kriget (don’t spoil anything!!). Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936) Mamma tyckte att jag skulle läsa Borta med vinden när jag frågade henne om…
November gick från varm till svinkall till varm igen. November var månaden då magen äntligen började synas – så till den grad att random, okända och kända människor vid flera tillfällen frågat om jag är gravid. Tycker det är lite magstarkt ärligt talat – jag menar man kan ju faktiskt vara lite upplöst bara! Eller typ tjock? – men samtidigt blir jag glad att det faktiskt syns nu. Halva graviditeten har gått!
Månadens sociala
Tjaaa, vad har hänt i november? Kan inte påstå att jag varit super-social. Har träffat Popp, vi har gått på Andrum och en annan dag sov jag över hos henne. Mim kom till oss och sov över en måndag (det var då jag trodde jag glömt släcka ljuset…). Jag var på aw med mina gamla kollegor här i Trollhättan också! Mycket trevligt var det. Och ja juste, förra helgen hade mamma julmarknad. Vi sov hos dom i Spekeröd efter och det var mys. Min mamma e världens coolaste!!!
Månadens mat
Kan inte komma ihåg att jag ätit när särskilt speciellt i november. Men premiärade pepparkaka på jobbet!
Dessutom har Oatly’s enlitersförpackningar med baristamjölk kommit till Trollhättan. Wowowow!
Sen har ju faktiskt Olivia bjudit mig på riktigt god mat. Dels åt vi vietnamesiskt på Lilla Hanoi en dag, innan vi skulle på den första teatern, och sen så var vi också hemma hos henne och gjorde egengjorda dumplings en söndag när jag hade varit på Friskis-uttagning. Båda var mmmm
Månadens TV/film
Jag har sett flera bra filmer i november! Den dansksvenska filmen Hjärter dam som var riktigt bra och lite obehaglig, den danska filmen Bastarden med Mads Mikkelsen som också var väldigt bra, den australiensk-indiska filmen Lion med bland andra Nicole Kidman och han som spelar huvudrollen i Slumdog Millionaire, vad han nu heter – jag och Are grät ikapp på denna – och den lågmälda men intensiva dialogfilmen Mass. Samtliga av dessa filmer på SvtPlay, och samtliga riktigt bra!! Vem behöver Netflix när man har Svtplay?? Haha. Ja, och annars har jag och Are kollat vidare på Game of Thrones. Tror vi är på sjätte säsongen nu??
Månadens musik
Nää, inte lyssnat på något särskilt i november tbh. Men däremot glömde jag skriva i oktober-inlägget att jag och Mim ju faktiskt var och såg Broder John ackompanjerad av flera medlemmar ur Dina ögon i oktober. Så det var ändå musik som präglade oktober!! Men december lär väl präglad av lite julig jazz och soul, och en och annan juldänga 🙂
Månadens natur
Igår – alltså sista november – var jag och Are med våra gulliga grannar Rickard och Dorte ute och satte ut vägpinnar – för det gör man tydligen själv i vår vägförening? Mycket välbehövligt. Men det var ju en liten naturupplevelse! Annars har väl inget särskilt natur:igt hänt. Jo, vi gick Gårdsjön runt en söndag när jag och Are sovit hos m&p. Olivia och Annika (mammas väninna) var med också. Det var en fin höstdag!
Månadens scenkonst
Har blivit mycket scenkonst i november!! Olivia och jag har sett Mitt i livet och Extas på Stora teatern, som en del av Olivias trettioårspresent till mig. So cute av henne!!! Den förstnämnda skrev jag om här, tillsammans med Vansinnet som jag såg med mamma på Backateatern. Båda var helt otroliga. Extas såg vi förra veckan och den var… Ganska bra, men inte i klass med de två förstnämnda. Jag hade lite svårt att hänga med i storyn haha, och det kändes som mycket av teatern bars upp av alla ljus- och ljudeffekter. Men samtidigt var den såklart sevärd och det är såklart alltid värt att se scenkonst live.
Månadens böcker
Har bara lyckats läsa ut Trollkarlenshatt av Tove Jansson i november, men jag fortsätter traggla på med Borta med vinden samt fortsätter med Liv Strömqvists senaste seriealbum, och en del annat smått och gott relaterat till avhandlingen 🙂
Månadens köp
Tja, när jag blev lurad att köpa “isländska” ulltröjor i “100% mohair”, i “nordisk design” som skulle vara lösa i passformen och perfekt för kalla vinterdagar för 499 kr var det ju definitivt INTE månadens köp. Blev scam:ad. Så jävla dum, såhär i efterhand fnns ju alla varningstecken. Jag köper ju inte ens ull nytt egentligen, men kunde inte motstå denna rea och detta fantastiska pris. Det var too good to be true, obviously. Tur att jag betalade via Klarna som har stoppat betalningen.
Tröjan de sålde och marknadsförde som 100% mohair-ull, en total scam Tröjan jag fick, 100% akryl“Made in China”
En önskan inför kommande månad?
Ungefär som i oktober: att graviditeten fortsätter gå bra och att bebisen inte vill komma ut alldeles för tidigt. Ännu skulle den inte överleva utanför mig. Och att Israel slutar bomba och döda oskyldiga i Gaza. Samt en fin jul. Halleluja amen.
Hur var november? November gick från varm till svinkall till varm igen. November var månaden då magen äntligen började synas – så till den grad att random, okända och kända människor vid flera tillfällen frågat om jag är gravid. Tycker det är lite magstarkt ärligt talat – jag menar man kan ju faktiskt vara lite…
Den här veckan har jag upplevt två fantastiska kulturupplevelser, båda teatrar. Kul eftersom det ändå händer rätt ofta, enligt min upplevelse i alla fall, att teatrar helt enkelt är… Sådär? Alltså, alltid roligt att se live skådespeleri, och det har något att det jag upplever, det händer bara här och nu och kommer aldrig vara exakt samma igen. Men som sagt, min upplevelse på de senaste teatrarna jag varit på har varit lite… Meh. Men nu så!
Den första jag såg var i tisdags med min syster (som en del av hennes otroliga trettioårspresent till mig), på Stora teatern där vi såg “Mitt i livet”. Teatern handlar om ett heterosexuellt par 40+, som, “mitt i livet”, under en tidig morgon, diskuterar sin relation. Den första scenen är att kvinnan i relationen inte kan sova och går upp för att dricka te under småtimmarna. Mannen kommer ner och kommenterar direkt något om att hon värmt vatten på spisen istället för i den energisnålare vattenkokaren. Något som sedan sätter tonen för hela pjäsen. Hela teatern utspelar sig i det där vackra köket under de där småtimmarna, och hela tiden böljar dialogen fram och tillbaka, mellan sorg och smärta och även viss humor. Tänkte lite på “Scener ur ett äktenskap” som ju också är väldigt dialog-baserad. Tyckte mycket om pjäsen! En del igenkänning, en del skratt (även om både jag och Olivia var rörande över om att övriga publiken var alldeles för frikostiga med sina skratt – det var liksom inte en rolig pjäs, men den kändes mycket!!). Påminner mig om en text på DN Kulturs “Störningsjouren”: Teaterpubliken måste faktiskt sluta skratta så förbannat (2023-07-29)
Den andra pjäsen jag såg var på Backateatern med mamma, också en del av hennes (och pappas) otroliga 30-årspresent i form av en luftballongs-skapelse i papier marché i vars korg små lappar med olika biljetter (“kulturupplevelse”, “grävjobb 30 min” osv) fanns. Detta var en av de två kulturupplevelserna (den förra var avsmakningsmenyn på Växthuset i Stockholm i somras). Pjäsen hette “Vansinnet” och jag hade inte läst något om den alls, men mamma upplyste mig om att det egentligen var en teater riktad till barn från tio år. Och det förstod man ju, utifrån allt mycket uppskattade (att döma av barnens skratt) publikfrieri i form av exempelvis absurda utstyrslar, roliga röster, rapar, etc etc. Men! Oh så mycket det fanns även för oss vuxna, vilket antagligen gick barnen förbi. Som exempelvis referenserna till Foucault.
Pjäsen handlar om barnet Elvira som har svårt att sitta still och koncentrera sig i skolan, och som också har problem med att kontrollera sin ilska. Förmodligen en karaktär många barn (och vuxna som jobbar med barn) kan känna igen. Hon blir föremål för de vuxnas missnöjdhet, som tycker hon behöver utredas. Hon uttalar en önskan: att få komma till en plats där det inte finns några utredningar eller kuratorer. “Aha!” säger Elviras “goda fe” som dyker upp i ett glitterregn – en stilig skallig man iklädd hornbågade glasögon, vit polo, kavaj och midjehöga sjuttiotalsbyxor (riktigt snygg outfit för övrigt) – (med fransk brytning): “Du vill alltså åka till en tid utan institutioner. Det blir medeltiden!”. Och så får Elvira följa med Michel på en resa genom olika epokers syn på galenskap – en själens resa – och lära sig om hur “normalitet” bara är en konstruktion. Mycket fyndig plot, otroligt underhållande, fantastiskt skådespeleri, absurt och nästan vansinnigt utan att det alls blir konstigt. Hade det funnits biljetter kvar hade jag absolut rekommenderat denna, men den verkar vara mer eller mindre slutsåld.
Tack Olivia och mamma för två fantastiska kulturupplevelser!! ❤️
[…] en del av Olivias trettioårspresent till mig. So cute av henne!!! Den förstnämnda skrev jag om här, tillsammans med Vansinnet som jag såg med mamma på Backateatern. Båda var helt otroliga. Extas […]
Den här veckan har jag upplevt två fantastiska kulturupplevelser, båda teatrar. Kul eftersom det ändå händer rätt ofta, enligt min upplevelse i alla fall, att teatrar helt enkelt är… Sådär? Alltså, alltid roligt att se live skådespeleri, och det har något att det jag upplever, det händer bara här och nu och kommer aldrig vara…
…ja, det gjorde jag. Men när jag var halvvägs till stationen med Mim i bilen, mindes jag plötsligt inte om jag släckt stearinljuset på köksbordet eller inte. Körde Mim hela vägen (egentligen skulle jag parkerat bilen över natten vid gratisparkeringen längre bort och så skulle vi gått tillsammans till stationen och ta tåget ihop) men sen fick jag vända och åka hela vägen hem igen. Och självklart hade jag släckt ljuset, lol. Körde en helomvändning och stannar hemma under dagen istället, och åker in till stan först på kvällen för teater med Olivia. Men så sjukt onödigt, suck. Men bättre med en extra vända med bilen bara för att dubbelkolla, än ett nedbrunnet hus. Hualigen!
Blir att jobba från soffan idag också
One response to “Släckte jag ljuset????”
Mami
Så jobbigt när man inte är 100% säker.
Igår på väg till bio med filmklubben i Tanum så fick jag vända och åka hem eftersom jag bara var 99% säker på att jag hade släckt ljuset på köksbordet. Ljuset var släckt och jag hann till bion och den belgiska filmen Close, mycket sevärd.
…ja, det gjorde jag. Men när jag var halvvägs till stationen med Mim i bilen, mindes jag plötsligt inte om jag släckt stearinljuset på köksbordet eller inte. Körde Mim hela vägen (egentligen skulle jag parkerat bilen över natten vid gratisparkeringen längre bort och så skulle vi gått tillsammans till stationen och ta tåget ihop) men…
Hur otroligt svårt det är att komma ihåg att klippa tånaglarna på den kalla delen av året när man bor i hus och duschen ligger i källaren. Jag är liksom ALDRIG barfota någonstans förutom i sängen och i duschen p.g.a. att det är kallt. Tänker varje gång jag går och lägger mig att juste, jag skulle ju klippa tånaglarna… och så glömmer jag det varje gång jag är i badrummet där nagelsaxen är, eftersom jag har strumpor (och tofflor) på mig
Kommer jag över huvud taget kunna amma???? En jobbig graviditetsgrej (i en i övrigt ganska skonsam graviditet so far i alla fall): jag får så otroligt ont i bröstvårtorna så fort de blir lite kalla. Det kan räcka att jag tassar upp på toa på natten, alltså typ tre minuters utsatthet för kyla. Jag har ganska känsliga bröstvårtor sen innan, och detta kunde hända även pre-graviditet, men mycket mer sällan. Nu händer det var och varannan dag och gör så jävla ont??? Som att någon skulle klämma superhårt och vrida om, så känns det. Och det tar ganska lång tid innan smärtan lägger sig – det behövs värme. Tänk om det kommer göra för ont att amma, med mina känsliga bröstvårtor??
Vem är det som är där inne och när tänker den ge sig till känna?? Är sååå nyfikeeeen på att känna någon form av rörelse
One response to “Kungen av Nostratien – Tony Samuelsson (2024)”
[…] Kungen av Nostratien – Tony Samuelsson (2020) […]