I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:
Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.
Jag har läst Annika Norlins (a.k.a. Säkert!) debutbok Jag ser allt du gör från 2020, som också blev Augustpris-nominerad. Förståeligt! Den var otrolig! Precis som hennes nyutkomna Stacken som jag läste tidigare i år.
Denna bok är dock, till skillnad från Stacken, ingen roman utan en novellsamling, som inleds med den lite längre novellen Bekräftaren. Vi får sedan ynnesten att gosa ner oss i Annika Norlins fantastiska språk i ytterligare flera noveller, längre och kortare, som alla är olika men som ändå har det gemensamt ett rakt och finurligt språk som stundtals får mig att skratta rakt ut och stundtals känna tårarna bränna (speciellt kanske i en av de senare novellerna om hon som jobbar på hemtjänsten). Annika Norlin har verkligen en fantastisk förmåga att fånga det mänskliga och vardagliga och igenkänningsbara, samtidigt som varje berättelse är unik. Jag sträckläste denna bok och blev berörd av nästan varenda novell. Rekommenderar!!
Augusti var nystart, eftersom nya jobbet började. Men det var inte så stor kontrast till semestern, eftersom jag jobbat mycket under semestern (fast med fysiska hus-relaterade saker). Augusti var att byta ut det fysiska arbetet mot det intellektuella 🙂
Månadens happenings
En fredagkväll i början av augusti mötte Are mig vid sjön Trehörningen efter jobbet, som ligger 15 minuters promenad från vårt hus. Där åt vi middag på stormköket, i form av gnocchi och en sås som jag gjort i ordning innan. Vardagslyxigt!
Jag och Olivia tog en dag vårt pick och pack och gick en vandringsled i Trollhättan, nämligen Edsvidsleden som är ca 13 km lång och relativt utmanande med många stigningar. Mycket mysig och fin led (förutom sista biten som går genom den nyare delen av Strömslund).
Jag och mamma tog en snabbvisit till Stockholm också, i samband med att jag skulle till Uppsala för att fira Lise. Vi hälsade på mormor och Björn, tog med henne på en promenad runt Reimers (!!), badade, promenerade längs Södermalms Östersunds från Reimers till Skanstull vilket jag aldrig gjort förut men det var ju så fint?! Samt åt lyxig avsmakningsmeny på den helveganska fine dining-restaurangen Växthuset.
Jag var på konferens också! Skickade denna bild till Are på kvällen:
Andra grejer som hänt
Månadens böcker
I augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i augusti. Läste också Sinnenas tidav nobelpristagaren Annie Ernaux (1991).
Månadens mat
Även denna månad har det blivit en del svamp, eftersom det finns mycket i skogarna (och i trädgården – på gott och ont). Men lunchen som jag och Olivia åt ute under vår lilla vandring får ju ändå räknas som en av månadens trevligaste! 🙂
Månadens film/serie
I början av augusti då jag var ensam hemma en lördagkväll streckkollade jag de fyra första avsnitten av Threesome på SvtPlay som var så JÄVLA bra. Rekommenderar å det starkaste!!! Jag och Are tittade på Paradiset brinner som jag läst om och plötsligt fanns på SvtPlay – mycket bra! Har också kollat på TV-serien It’s a sin samt Conversations with friends. Den förstnämnda utspelar sig i queervärlden på 80-talet så ni kan ju tänka er att den blir sorglig.
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:
Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.[3]
Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.
Klockan är 19.56, och de sista solstrålarna lyser fortfarande in i trädgården ett par minuter till innan solen försvinner bortom träden. Jag hör syrsor som spelar, Are som pysslar i köket, fiskarna i dammen på ängen som kommer upp till ytan, huset som knäpper, fåglar som kvittrar då och då, och motorljud någonstans långt borta. I knät har jag fjärde delen av Per Anders Fogelströms Stad-serie som jag nu ska börja på.
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
Juli var ganska arbetsam, då jag grejat mycket med huset och med trädgården. Men jag har förstås också hunnit med en del annat. Så arbetsam är nog det ord som beskriver juli bäst ändå!
Plantering av buskar och träd…
Mossrensning på taket…
Plattläggning…
Byte av vindskivor…
Bygge av odlingslåda
Fönsterrenovering
Månadens böcker
Jag har läst (ut) många böcker i juli – hela sex stycken plus två seriealbum. Trots att jag tyckte att 1959 – Ingrid och Georg, en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om här). Läste också Farlig midsommar av Tove Jansson (1954), eftersom jag fick den (och alla Muminböckerna) av Are i trettioårspresent <3. Fastnade sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i Stad-serien. Har dessutom också läst ut både Liv Strömquist seriealbum Ja till liv! (2011) och Carolina Bångs seriealbum Cowgirls (2011) varje toabesök. 🙂
Månadens sociala
Jag var med Mim på hennes sommarställe igen. På dagen gjorde vi en dagsutflykt till Bohus Malmön och på kvällen bastade vi och badade i fjorden. Mysigt!!
Mim fyllde också år, vilket såklart skulle firas! Det blev en provençalsk afton på hennes innergård och vädret var för en gångs skulle just mycket sydfranskt med tropisk natt. Vi snicksnackade, lekte otroliga lekar och Mim var mycket lycklig vilket gjorde mig lycklig. Jag gjorde tidig kväll eftersom jag skulle tillbaka till Trollhättan så fastän jag bröt upp vid 22.15 var jag inte hemma förrän vid midnatt – tåget gick 22.50 och tar under sommaren fyrtio istället för trettio minuter pga fler stopp och sen är det en halvtimmes cykling hem från stationen. Men jag är ändå glad att det fullt görbart att ta sig mellan Gbg och vårt hus för egen maskin, även en lördag kväll!
I slutet av juli åkte jag till västkusten. Mamma, pappa och jag var på Bovallstrands badklippor (något blåsigt) och mamma och jag åkte till Bohus Malmön dagen efter, där vi också träffade Matilda en sväng. Mys!
Månadens sorgligaste
En sorglig sak som hände – alltså förutom alla barn som dör i Palestina – var att vi gick på begravning, jag och Are. Det var hans farfar som gått bort. Tillfället var förstås sorgligt och jag grät en massor, inte för att jag sörjde farfadern för honom kände jag knappt, utan för alla som blir kvar. T.ex. Ares farmor Siv som nu blir ensam kvar. Jag satt och föreställde mig hur det skulle vara om Are skulle dö eller när mina föräldrar går bort, och drabbades också av livets förgänglighet. Trots det sorgesamma var jag efter begravningen tvungen att föreviga våra, eller framförallt Ares, outfit. Han såg ut som en annan person i sin kostym!! Kände knappt igen honom.
Månadens mat
De första kantarellerna har plockats i juli! Skogen är full av dem! Lagade bl.a. en ljuuuuvlig kantarellpasta som jag gjorde ungefär såhär: avvattnade kantareller (plus en blodsopp och en granblodriska som jag också hittade) och fräste sedan med hackad gul lök och vitlök. Hällde på lite sojafärs, kinesisk soja och timjan och kryddade med salt och peppar. Droppade på några droppar tryffelolja och en stor skvätt grädde och rörde ihop till en krämig sås. Serverade med pasta och tryffelolivolja som jag fått av min kollega Anna samma dag. Mmmmm.
En annan sommarmat: försynt färskpotatis från trädgården (även om skörden är dålig – måste googla på vad jag gjort för fel), knaperstekta kantareller, kall yoghurtsås på örter från landet (persilja, gräslök, citronmeliss) som jag mixade med olivolja, vitlök och sirap, och sedan blandade med crème fraiche mmm blev så gott, och svarta bön-bollar på recept från Den stora vego-kokboken.
Ytterligare somrig mat: bärpaj! Med deg från ovan nämnda kokbok, och bär från trädgården. Specifikt häggmispel-bär! Ett bär jag nyligen lärt mig är ätligt, och som vår trädgård är full av 🙂 Pajen bakade jag för att min kollega Lisa skulle komma på besök dagen efter, och bären plockade jag medan jag rastade grannens hönor som jag och Are passade under juli.
Nåt annat kul du vill berätta innan vi avslutar?
Jomen jag måste ju ändå också få med Fallets dagar som skedde helgen 19-20 juli. Ett stort happening i Trollhättan då de under hela helgen släpper på älven vid vissa bestämda klockslag, vilket är ett mäktigt (men också lite sorgligt) skådespel. Jag och Are tog cyklarna in till stan (så mysigt att cykla ihop!!!) och spanade in fallsläppet. Sen satte vi oss lite nedströms och delade på två goda öl. En mycket mysig sommarkväll!!
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:
Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:
Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.
I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes…
Jag har läst Annika Norlins (a.k.a. Säkert!) debutbok Jag ser allt du gör från 2020, som också blev Augustpris-nominerad. Förståeligt! Den var otrolig! Precis som hennes nyutkomna Stacken som jag läste tidigare i år.
Denna bok är dock, till skillnad från Stacken, ingen roman utan en novellsamling, som inleds med den lite längre novellen Bekräftaren. Vi får sedan ynnesten att gosa ner oss i Annika Norlins fantastiska språk i ytterligare flera noveller, längre och kortare, som alla är olika men som ändå har det gemensamt ett rakt och finurligt språk som stundtals får mig att skratta rakt ut och stundtals känna tårarna bränna (speciellt kanske i en av de senare novellerna om hon som jobbar på hemtjänsten). Annika Norlin har verkligen en fantastisk förmåga att fånga det mänskliga och vardagliga och igenkänningsbara, samtidigt som varje berättelse är unik. Jag sträckläste denna bok och blev berörd av nästan varenda novell. Rekommenderar!!
One response to “Jag ser allt du gör – Annika Norlin (2020)”
Mami
Den ska jag läsa
Jag har läst Annika Norlins (a.k.a. Säkert!) debutbok Jag ser allt du gör från 2020, som också blev Augustpris-nominerad. Förståeligt! Den var otrolig! Precis som hennes nyutkomna Stacken som jag läste tidigare i år. Denna bok är dock, till skillnad från Stacken, ingen roman utan en novellsamling, som inleds med den lite längre novellen Bekräftaren.…
Augusti var nystart, eftersom nya jobbet började. Men det var inte så stor kontrast till semestern, eftersom jag jobbat mycket under semestern (fast med fysiska hus-relaterade saker). Augusti var att byta ut det fysiska arbetet mot det intellektuella 🙂
Månadens happenings
En fredagkväll i början av augusti mötte Are mig vid sjön Trehörningen efter jobbet, som ligger 15 minuters promenad från vårt hus. Där åt vi middag på stormköket, i form av gnocchi och en sås som jag gjort i ordning innan. Vardagslyxigt!
Jag och Olivia tog en dag vårt pick och pack och gick en vandringsled i Trollhättan, nämligen Edsvidsleden som är ca 13 km lång och relativt utmanande med många stigningar. Mycket mysig och fin led (förutom sista biten som går genom den nyare delen av Strömslund).
Jag och mamma tog en snabbvisit till Stockholm också, i samband med att jag skulle till Uppsala för att fira Lise. Vi hälsade på mormor och Björn, tog med henne på en promenad runt Reimers (!!), badade, promenerade längs Södermalms Östersunds från Reimers till Skanstull vilket jag aldrig gjort förut men det var ju så fint?! Samt åt lyxig avsmakningsmeny på den helveganska fine dining-restaurangen Växthuset.
Jag var på konferens också! Skickade denna bild till Are på kvällen:
Andra grejer som hänt
Månadens böcker
I augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i augusti. Läste också Sinnenas tidav nobelpristagaren Annie Ernaux (1991).
Månadens mat
Även denna månad har det blivit en del svamp, eftersom det finns mycket i skogarna (och i trädgården – på gott och ont). Men lunchen som jag och Olivia åt ute under vår lilla vandring får ju ändå räknas som en av månadens trevligaste! 🙂
Månadens film/serie
I början av augusti då jag var ensam hemma en lördagkväll streckkollade jag de fyra första avsnitten av Threesome på SvtPlay som var så JÄVLA bra. Rekommenderar å det starkaste!!! Jag och Are tittade på Paradiset brinner som jag läst om och plötsligt fanns på SvtPlay – mycket bra! Har också kollat på TV-serien It’s a sin samt Conversations with friends. Den förstnämnda utspelar sig i queervärlden på 80-talet så ni kan ju tänka er att den blir sorglig.
Hur var augusti? Augusti var nystart, eftersom nya jobbet började. Men det var inte så stor kontrast till semestern, eftersom jag jobbat mycket under semestern (fast med fysiska hus-relaterade saker). Augusti var att byta ut det fysiska arbetet mot det intellektuella 🙂 Månadens happenings En fredagkväll i början av augusti mötte Are mig vid sjön…
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra. Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på…
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:
Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.[3]
Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.
[…] även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i augusti. Läste också Sinnenas tid av nobelpristagaren Annie Ernaux […]
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia: Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den…
Klockan är 19.56, och de sista solstrålarna lyser fortfarande in i trädgården ett par minuter till innan solen försvinner bortom träden. Jag hör syrsor som spelar, Are som pysslar i köket, fiskarna i dammen på ängen som kommer upp till ytan, huset som knäpper, fåglar som kvittrar då och då, och motorljud någonstans långt borta. I knät har jag fjärde delen av Per Anders Fogelströms Stad-serie som jag nu ska börja på.
Klockan är 19.56, och de sista solstrålarna lyser fortfarande in i trädgården ett par minuter till innan solen försvinner bortom träden. Jag hör syrsor som spelar, Are som pysslar i köket, fiskarna i dammen på ängen som kommer upp till ytan, huset som knäpper, fåglar som kvittrar då och då, och motorljud någonstans långt borta.…
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i…
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
One response to “Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)”
Lennart Andrews
Jag lånar gärna de här böckerna av dig. Pappie
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om…
Juli var ganska arbetsam, då jag grejat mycket med huset och med trädgården. Men jag har förstås också hunnit med en del annat. Så arbetsam är nog det ord som beskriver juli bäst ändå!
Plantering av buskar och träd…
Mossrensning på taket…
Plattläggning…
Byte av vindskivor…
Bygge av odlingslåda
Fönsterrenovering
Månadens böcker
Jag har läst (ut) många böcker i juli – hela sex stycken plus två seriealbum. Trots att jag tyckte att 1959 – Ingrid och Georg, en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om här). Läste också Farlig midsommar av Tove Jansson (1954), eftersom jag fick den (och alla Muminböckerna) av Are i trettioårspresent <3. Fastnade sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i Stad-serien. Har dessutom också läst ut både Liv Strömquist seriealbum Ja till liv! (2011) och Carolina Bångs seriealbum Cowgirls (2011) varje toabesök. 🙂
Månadens sociala
Jag var med Mim på hennes sommarställe igen. På dagen gjorde vi en dagsutflykt till Bohus Malmön och på kvällen bastade vi och badade i fjorden. Mysigt!!
Mim fyllde också år, vilket såklart skulle firas! Det blev en provençalsk afton på hennes innergård och vädret var för en gångs skulle just mycket sydfranskt med tropisk natt. Vi snicksnackade, lekte otroliga lekar och Mim var mycket lycklig vilket gjorde mig lycklig. Jag gjorde tidig kväll eftersom jag skulle tillbaka till Trollhättan så fastän jag bröt upp vid 22.15 var jag inte hemma förrän vid midnatt – tåget gick 22.50 och tar under sommaren fyrtio istället för trettio minuter pga fler stopp och sen är det en halvtimmes cykling hem från stationen. Men jag är ändå glad att det fullt görbart att ta sig mellan Gbg och vårt hus för egen maskin, även en lördag kväll!
I slutet av juli åkte jag till västkusten. Mamma, pappa och jag var på Bovallstrands badklippor (något blåsigt) och mamma och jag åkte till Bohus Malmön dagen efter, där vi också träffade Matilda en sväng. Mys!
Månadens sorgligaste
En sorglig sak som hände – alltså förutom alla barn som dör i Palestina – var att vi gick på begravning, jag och Are. Det var hans farfar som gått bort. Tillfället var förstås sorgligt och jag grät en massor, inte för att jag sörjde farfadern för honom kände jag knappt, utan för alla som blir kvar. T.ex. Ares farmor Siv som nu blir ensam kvar. Jag satt och föreställde mig hur det skulle vara om Are skulle dö eller när mina föräldrar går bort, och drabbades också av livets förgänglighet. Trots det sorgesamma var jag efter begravningen tvungen att föreviga våra, eller framförallt Ares, outfit. Han såg ut som en annan person i sin kostym!! Kände knappt igen honom.
Månadens mat
De första kantarellerna har plockats i juli! Skogen är full av dem! Lagade bl.a. en ljuuuuvlig kantarellpasta som jag gjorde ungefär såhär: avvattnade kantareller (plus en blodsopp och en granblodriska som jag också hittade) och fräste sedan med hackad gul lök och vitlök. Hällde på lite sojafärs, kinesisk soja och timjan och kryddade med salt och peppar. Droppade på några droppar tryffelolja och en stor skvätt grädde och rörde ihop till en krämig sås. Serverade med pasta och tryffelolivolja som jag fått av min kollega Anna samma dag. Mmmmm.
En annan sommarmat: försynt färskpotatis från trädgården (även om skörden är dålig – måste googla på vad jag gjort för fel), knaperstekta kantareller, kall yoghurtsås på örter från landet (persilja, gräslök, citronmeliss) som jag mixade med olivolja, vitlök och sirap, och sedan blandade med crème fraiche mmm blev så gott, och svarta bön-bollar på recept från Den stora vego-kokboken.
Ytterligare somrig mat: bärpaj! Med deg från ovan nämnda kokbok, och bär från trädgården. Specifikt häggmispel-bär! Ett bär jag nyligen lärt mig är ätligt, och som vår trädgård är full av 🙂 Pajen bakade jag för att min kollega Lisa skulle komma på besök dagen efter, och bären plockade jag medan jag rastade grannens hönor som jag och Are passade under juli.
Nåt annat kul du vill berätta innan vi avslutar?
Jomen jag måste ju ändå också få med Fallets dagar som skedde helgen 19-20 juli. Ett stort happening i Trollhättan då de under hela helgen släpper på älven vid vissa bestämda klockslag, vilket är ett mäktigt (men också lite sorgligt) skådespel. Jag och Are tog cyklarna in till stan (så mysigt att cykla ihop!!!) och spanade in fallsläppet. Sen satte vi oss lite nedströms och delade på två goda öl. En mycket mysig sommarkväll!!
Hur var juli? Juli var ganska arbetsam, då jag grejat mycket med huset och med trädgården. Men jag har förstås också hunnit med en del annat. Så arbetsam är nog det ord som beskriver juli bäst ändå! Plantering av buskar och träd… Mossrensning på taket… Plattläggning… Byte av vindskivor… Bygge av odlingslåda Fönsterrenovering Månadens böcker…
One response to “Jag ser allt du gör – Annika Norlin (2020)”
Den ska jag läsa