Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär 3 km i timmen.
Vi parkerade bilen och började promenera genom urskogen där turen började. Det var fuktigt i luften, småregnigt och dimmigt så man bara såg ett par meter framför sig. Upp, upp, upp gick det genom skogen vilket var ganska jobbigt. Efter ungefär en timme kom vi upp ovanför trädlinjen där stigen fortsatte uppåt genom dimman. Vi såg aldrig toppen vi var på väg emot utan följde bara stigen haha. Som bilden nedan såg det ut hela vägen:
Sen började stigen stiga ännu mer och det var rejäl lutning uppåt. Riktigtjobbigt och man fick sätta sig ner och vila med jämna mellanrum. Och rätt som det var var vi över kanten och befann oss på kammen mellan Städjans två toppar (berget ser alltså ut som en städja). Tyvärr såg man inte mycket, haha. Men vi satte oss i alla fall på läsidan av berget och käkade lunch – jag värmde på nudlar och bolognese på triangaköket vilket var såååå gott efter den 3 km långa uppförsbacken. Men sen börjsde det så småningom lätta, och plötsligt började vi se lite längre. Vinden tilltog och blåste bort molnen, och snart tittade även solen fram till och med! Sån tur vi hade – när vi väl var uppe på toppen klarnade himlen och vi fick faktiskt se den fantastiska utsikten över Idre fjäll.
Vi stannade på toppen en stund och njöt av utsikten, innan vi påbörjade nedstigningen igen och hann hem lagom till matchen kl 15 som Olivia och pappa ville se (jag bryr mig tbh inte alls haha). Klart slut på dag 2 i Idre!
Rapport från fjällen på ingång! Jag befinner mig i Idre sedan två dagar tillnaka tillsammans med m&p och sis. Vi körde upp i onsdags (under en del vånda för egen del – hade FOMO av att missa skolavslutningen med mina nior och en sista kväll med dem och kollegorna. Men well, vi har haft två jättefina dagar på fjället 🙂 Igår var vår första vandringsdag ocn vi slog på stort och gick Nipfjället runt, en ca 17-18 km lång vandring (det stod lite olika på olika ställen på internetz). Nipfjället ligger en tio minuters bilfärd från Idre fjäll så det var smidigt att parkera bilen. Vi parkerade på sommarparkeringen, och på vägen dit åkte man genom den så kallade “Trollvägen” eller “the magic road”. Vi googlade oss fram till att det egentligen är en optisk illusion skapad av avsaknaden av horisontlinje vilket gör att det känns som om bilen rullar uppåt, fastän det egentligen är en svafg nedförsbacke, men på riktigt, det kändes VERKLIGEN som om bilen rullade uppåt. Man frikopplade och släppte gasen och efter nån sekund började bilen literally rulla i uppförsbacke, uppåt (som det kändes). Men det var alltså en illusion. Magiskt hur som helst! 🙂
Efter den lilla upplevelsen började vi gå. Turen började på kalfjället och var behagligt flack. Man hade utsikt över Städjan som vi besteg idag (18/6), en av fjällens sydligaste toppar som tydligen inspirerade personen som skrev nationalsången?
Vi tog kaffepaus vid första raststugan innan vi gick vidare och så småningom rundade fjället. På väg tillbaka var det blåsigt och snart kom vi ner nedanför trädlinjen där det var lite myggigt, men inte alls så illa som jag varit med om till exempel när jag och Sebbe vandrade på Kungsleden 2019. Vi hade tänkt att ta lunch vid andra raststugan som skulle ligga precis vid trädgränsen men efter nästan en timmes vandring i skog och stugan fortfarande inte dykt upp accepterade vi faktum att vi lyckats missa den och satte oss helt sonika i blåbärsriset och käkade lunch (det behövdes för moralen haha). Efter lunch steg stigen igen och det blev en ganska tuff backe upp till ovanför trädgränsen igen. När vi kommit ut på fjället och till vägen var det 2,5 km kvar av stigning på grusväg till bilen som jag och Olivia tog själva. 🙂 Jobbigare än vad vi tänkt efter många kilometers vandring i ryggen. Vi avslutade vandringen med att åka ner till en närliggande fjällsjö (iskall!!) där vi doppade oss.
Det första pappa gjorde när vi kom hem var att nap:a. Jag hade kunnat göra samma sak haha, var så trött. Men we stayed awake, bastade och gick och la oss tidigt och sov i tio timmar (!). Klart slut på första Idredagen.
Imorgon är min sista jobbdag på Fenestra centrum. Trots åttornas idoga kampanjande för att få mig fastanställd (så jävla gulligt – några i 8B startade till och med en namninsamling haha <3) så har jag inte fått förlängt – men det förstår jag iförsig då de behöver någon på 80 % (och helst med legitimation såklart) och så mycket kan jag inte jobba om jag ska bli klar med min lärarutbildning någon gång. Jag har bestämt mig för att köra på med KPU:n (= kompletterande pedagogisk utbildning) på heltid kommande läsår, så får jag min legitimation vid den här tiden om ett år för att undervisa i samhällskunskap på gymnasiet. Min tredje akademiska utbildning kommer det bli då… haha. Parallellt tänkte jag läsa historia eller sociologi på 50 % (beroende på vad som är mest strategiskt…. d.v.s. vilket av dessa två ämnen som jag snabbast skulle kunna få ytterligare behörighet i….) så då har jag ju ändå inte tid för så mycket jobb. Men jag hoppas på att få komma in och vicka ibland för tbh har den här terminen på Fenestra varit SÅ fantastisk för mig. Och det var ju det det här inlägget skulle handla om. En hyllning till de elever jag haft – och kollegorna jag fått jobba med. 🙂
Den här terminen (och en bit av förra) har på samma gång varit något av det absolut svåraste (eller okej, delad förstaplats med när jag med noll budget arrade en antikapitalistisk pridefestival) och roligaste jag gjort. Jag var skitnervös när jag började, utan lärarlegitimation och riktig lärarerfarenhet, och skulle ta över två nior som haft samma lärare sen sexan. Hur skulle de ta emot en ny vikarie precis i slutspurten, när betygen är så viktiga inför gymnasievalet, och när de haft samma omtyckta lärare de senaste 3,5 åren? Och hur skulle jag tackla uppgiften att ensam lotsa klasser på 25 ungar (mitt i brinnande pandemi…) genom hållbar utveckling, abrahamitiska religioner, samhällsekonomi och demografi…?
Well, såhär med facit i hand så gick det ju ändå bra. Jag hoppas och tror att de lärde sig något, och även om det var en hel del stök (speciellt i en av åttorna….), många övertimmar när jag läste niornas religionstexter, stress över bedömning och myndighetsutövande (literally…. det sätt på vilket jag bedömde niornas religionstexter och ekonomiprov kunde påverka deras möjligheter till att komma in på gymnasiet! Och därmed hela deras framtid! HJÄLP), upprörda vårdnadshavare, besvikna elever och andra utmaningar i stil med “hur agera när elever säger rasistiska/homofoba saker?”, “hur få med ALLA, även de med språk- eller koncentrationssvårigheter?”, “hur vara personlig men inte privat?” och så vidare…. så har det varit så HIMLA roligt.
Alltså det har varit ett sant PRIVILEGIUM att få vara med på ett litet hörn i dessa fjorton-, femton- och sextonåringars liv, och lotsa dem genom några av SO-ämnena efter bästa förmåga (som, såklart, ibland har brustit). Men lyckan när en stökig elev som vanligtvis får F faktiskt fattar slår allt. Eller när en elev med utomeuropeisk bakgrund kan relatera till och använda kunskap om sitt hemland för att förstå det aktuella ämnet. Eller när klassrumsdiskussioner om ekonomi, etik, moral, klass, hbtq+, rasism, politik eller vad det nu än må vara går varm, och elever vågar uttrycka sina ståndpunkter och argumentera för sin sak. Eller när man får ta del av elevernas tankar och resonemang i skrivna uppgifter. Det är visserligen ett jävla megajobb att rätta 50 elevers religionstexter (niorna) eller demografitexter (åttorna), och som sagt, det blev en del övertimmar, men också – så roligt det var att få läsa. Få se att saker som sagts under lektionstiden gått in, och hur eleverna sedan själva relaterar tillbaka och använder kunskapen.
Och för att inte tala om allt runt omkring själva undervisningen. Det tar ju såklart ett tag innan man som ny vikarie är accepterad, och för mig tog det ju ett tag innan jag lärde mig alla 100 nya namn, men så småningom börjar man bygga relationer, och det är så jävla fint att få höra om deras liv och tankar och aktiviteter utanför skolan. Minns också så himla mycket tillbaka till min högstadietid och att gå i åttan/nian. Kan se mig själv i många av eleverna, och kan se vilka jag som 14/15-åring hade fruktat/hatat/varit avundsjuk på/tyckt var söt o.s.v. Kan se hur många av tjejerna är sådana hardworking duktiga flickor med höga krav på sig själva, vilket jag känner igen mig i. Kan se hur det har hänt saker på feminismfronten på ett decennium – de har (åtminstone teoretisk) koll på samtycke vilket gör mig så jävla glad. De är så woke och politiskt medvetna på ett sätt – men fortfarande oroliga tonåringar mitt i den värsta tiden av kroppar som förändras, känslor som sprudlar och man vill vara så nära nära som det bara går, och några är fysiskt vuxna och andra inte och det är skitjobbigt, och man är stressad över skolan och gymnasiet och vill ha bra betyg men samtidigt vara cool och man vill bara passa in men samtidigt vara unik och man är mellan barn och vuxen och är så himla stor men samtidigt så liten. Ja herregud man vill ju inte tillbaka till högstadiet direkt, men jag minns samtidigt tiden med värme när jag nu varit tillbaka i högstadiets korridorer.
På många sätt är åttorna och niorna jag haft så vuxna och mogna, som det här med medvetenheten kring samtycke eller acceptansen för hbtq+ och att bryta de traditionella könsrollerna. Samtidigt är de ju så unga vilket man lätt glömmer bort. Men jag tycker mig se att man kanske blir vuxnare lite snabbare i stan? Eller så var det bara jag. Men om jag ser tillbaka till mig själv på högstadiet kändes jag så mycket mer som ett barn än vad jag betraktar dessa elever? Men som sagt, det kanske bara är så man känner, eller så är det annorlunda mellan stad och landsbygd, eller så är det en kombination eller har faktiskt förändrats.
Hur som helst, jag har lärt mig en massa om mig själv både privat och som yrkesverksam lärare vilket jag förhoppningsvis lär bli om allt går enligt planerna, och det är framför allt tack vare eleverna (och fantastiska kollegor, t.ex. Ulla som varit min stabila klippa och kunskapskälla genom hela vikarietiden). Så från en tidigare högstadieelev till en annan, tack så himla mycket. Jag ser fram emot att fortsätta vara lärare för att tack vare er fick jag en sån bra första experience. Tänk att jag när jag slutade nian tänkte att jag “aldrig ska bli lärare” (eftersom pappa var rätt bitter på läraryrket på slutet) och nu elva år senare sitter jag här med lite mer än en termin av undervisning i ryggen och viljan att fortsätta med det. Life, ändå.
P.S. Bonusbild på mig, Anna och Mikael från i torsdags när vi klättrade höghöjdsbana i Partille. Perks of being a lärare – det är jävligt tufft under läsåret men sen får man belöning i form av långa sommarlov och en massa lekdagar i slutet på terminen.
Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.
Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!
On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.
Jahopp, förutom att man inte längre blir leggad på Systemet tydligen (testade en till gång och blev inte leggad då heller!!!! Den tredje gången fick jag dock slänga fram körkortet) så har jag nu också gått och blivit förstahandskontraktinnehavare!!!! Ojoj, historiens längsta ord, men jag har alltså gått och fått förstahandskontrakt.
…så nu ser det ut såhär på min Boplats-sida. Har samlat hela sju dagar. SJUKT!!!!
Samtidigt ser man också detta i min historik. Jag ska alltså flytta in på Kalendervägen 119b, en tvåa med balkong i söderläge i Kortedala. Hyran är billig så jag kan bo där själv, vilket jag skall göra under sommaren (inflyttning är den 16e juni) men sen ska en tjej flytta in i mitten på augusti så får vi megabillig hyra och jag får sällskap. Utmärkt! 🙂
Ser så HIMLA mycket fram emot att få inreda lägenheten. Packa upp alla mina tusen flyttlådor, ställa alla mina böcker (sådana har jag ju många av………..) i någon bokhylla (som jag måste köpa). Hänga upp tavlor. Upptäcka vilken stil jag har! För ärligt talat vet jag inte eftersom i alla mina 25 flyttar (literally) har jag bara möblerat/inrett en lägenhet en enda gång (min student-etta) och då var det ju med vetskapen att jag ändå snart skulle behöva flytta, så det räknas inte riktigt. Nu ska jag äntligen få bestämma själv och upptäcka hur jag vill ha det! Är så glad för det. Att döma av alla lampor jag köpte på Emmaus idag tror jag dock att jag har en ganska clean men lite industri-ig stil? I alla fall på lamporna. Men det återstår att se!!!!!! Vill i alla fall ha robusta material, naturliga varma färger i typ beige/brunt/vitt/orange, lite kulörer här och där (har t.ex. en vattenkokare och ett durkslag i rött så köket kanske får ha röda detaljer??), undvika plast och stora vita blanka grejer, mycket gröna växter, mycket belysning här och där, lättstädat (d.v.s. inte för många saker!!!!) (men det är väl ingen risk med tanke på att jag knappt äger några möbler hahaha), trä…. ja det är väl de visioner jag har. Men har ju inte varit i lägenheten ännu så vi får väl se vad som får plats och passar ¯\_(ツ)_/¯ (Obs, våldgästade lägenheten under min dock – åkte helt sonika dit och ringde på alla knappar för att få komma in i trapphuset och sedan knackade jag på första dörren som inte svarade men det gjorde andra som råkar vara lgh under min, där två förvånade barn storögt lät mig komma in och kolla runt ett par minuter hehehe).
Jaha vuxenpoängen rullar in!!!! Bara fast jobb som fattas!
Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.” Och jag kan ju bara hålla med. Vacker, sensuell, poetisk och alldeles, alldeles underbar. Älskar också att man fick en bättre förklaring till titeln än i filmen (som för övrigt också är underbar): att kalla nån vid sitt eget namn är inte en akt av narcissism (som jag först lite förvirrat tolkade det som i filmen, d.v.s. att man skulle gå igång på sitt eget namn), snarare är det en gest av extrem, och absolut, intimitet. Och det är så vackert beskrivet i boken. Dessutom introduceras karaktärer som man inte får se i filmen, och som skänker boken extra lager. Rekommenderar starkt!
Nåt otroligt hände förut. Jag blev inte leggad på Systemet!!!!!!!! Stod beredd med leg:et ifall han skulle be mig, men räckte inte fram det (har testat tidigare och då har jag blivit ombedd att visa). Men icke, blev inte frågad. Gled igenom smoothly utan att ha blivit leggad! Jag upprepar: de leggade mig inte! Otroligt som sagt. It’s a first. Vet inte om man ska vara glad eller ledsen? Ser jag så gammal ut!? Fast samtidigt. Också Mogen och Vuxen uppenbarligen. Och det vill man ju va. 🙂
Godmorgon godmorgon. Här ovan är en bild på mig som nyklippt som jag är. Det har stått på min to do-list länge: gå och klipp dig! Gjorde slag i saken spontant i fredags, precist på en runt-hörnet-salong utanför skolan. Älskar känslan av nysnaggat!
Denna vecka har det varit rätt intensivt plugg. Hade en inlämning i onsdags som jag jobbade med hela onsdagen (min lediga dag) och jag har en inlämning nu på tisdag som jag var tvungen att jobba med till sent igår och två timmar imorse då jag inte har tid i början på nästa vecka. Nu är det dock äntligen klart, phiew. Ska fira genom att gå ut på en promenad i det konstiga vädret. Krispig sol men blåst och kyla. När ska det bli vår igen I wonder!?
Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på.
Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.
Idag var jag tillbaka i skolan (d.v.s. på jobbet) igen efter en lång påsklovsledighet, och jag hade faktiskt längtat. Tror det beror på att jag är lite socialt understimulerad, men också för att jag tycker det är så kul. Och för att kollegan som jag vikarierat för så smått börjar komma tillbaka nu vilket är så skönt eftersom en massa ansvar lyfts från mina axlar. Har varit tufft att ha (almost) sole responsibility för niorna i framförallt deras religion, som varit det sista de har inom religion och därför påverkar deras slutbetyg som de söker in på gymnasiet med. Men rättningen är klar nu i alla fall och på fredag/måndag har de prov i ekonomi och sedan går vi redan över i nästa ämne, som då Samuel min kollega skall ha huvudansvaret över (är tanken i alla fall, sen får vi se hur mycket han pallar efter operationen).
Hur som helst. Gillar mitt jobb så mycket – kollegorna och eleverna är underbara tbh. Innan påsklovet firade vi av vår tidigare rektor Sanna som slutat och det var tävling arbetslagen emellan i olika fysiska grenar (vi vann yay) och sedan drog vi till Tullen runt hörnet där det blev ett par öl vilket ju var riktigt kul. Vill dricka öl med mina kollegor oftare haha. Och ha kvar dem som kollegor. Bedriver kampanj ge-Alice-en-fast-anställning sedan ett tag tillbaka genom att visa framfötterna, försöka vara en bra kollega och högt och tydligt säga att jag gärna stannar så länge jag får 🙂 Fick reda på idag att det finns en annan lärare utan lärarlegitimation (och dessutom “bara” med en kandidat) som är tillsvidareanställd, så varför inte jag? Som ju dessutom om allt går som det ska faktiskt får den där lärarlegitimationen nästa vår! Let us hope!
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär 3 km i timmen.
Vi parkerade bilen och började promenera genom urskogen där turen började. Det var fuktigt i luften, småregnigt och dimmigt så man bara såg ett par meter framför sig. Upp, upp, upp gick det genom skogen vilket var ganska jobbigt. Efter ungefär en timme kom vi upp ovanför trädlinjen där stigen fortsatte uppåt genom dimman. Vi såg aldrig toppen vi var på väg emot utan följde bara stigen haha. Som bilden nedan såg det ut hela vägen:
Sen började stigen stiga ännu mer och det var rejäl lutning uppåt. Riktigtjobbigt och man fick sätta sig ner och vila med jämna mellanrum. Och rätt som det var var vi över kanten och befann oss på kammen mellan Städjans två toppar (berget ser alltså ut som en städja). Tyvärr såg man inte mycket, haha. Men vi satte oss i alla fall på läsidan av berget och käkade lunch – jag värmde på nudlar och bolognese på triangaköket vilket var såååå gott efter den 3 km långa uppförsbacken. Men sen börjsde det så småningom lätta, och plötsligt började vi se lite längre. Vinden tilltog och blåste bort molnen, och snart tittade även solen fram till och med! Sån tur vi hade – när vi väl var uppe på toppen klarnade himlen och vi fick faktiskt se den fantastiska utsikten över Idre fjäll.
Vi stannade på toppen en stund och njöt av utsikten, innan vi påbörjade nedstigningen igen och hann hem lagom till matchen kl 15 som Olivia och pappa ville se (jag bryr mig tbh inte alls haha). Klart slut på dag 2 i Idre!
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär 3 km i timmen.
Vi parkerade bilen och började promenera genom urskogen där turen började. Det var fuktigt i luften, småregnigt och dimmigt så man bara såg ett par meter framför sig. Upp, upp, upp gick det genom skogen vilket var ganska jobbigt. Efter ungefär en timme kom vi upp ovanför trädlinjen där stigen fortsatte uppåt genom dimman. Vi såg aldrig toppen vi var på väg emot utan följde bara stigen haha. Som bilden nedan såg det ut hela vägen:
Sen började stigen stiga ännu mer och det var rejäl lutning uppåt. Riktigtjobbigt och man fick sätta sig ner och vila med jämna mellanrum. Och rätt som det var var vi över kanten och befann oss på kammen mellan Städjans två toppar (berget ser alltså ut som en städja). Tyvärr såg man inte mycket, haha. Men vi satte oss i alla fall på läsidan av berget och käkade lunch – jag värmde på nudlar och bolognese på triangaköket vilket var såååå gott efter den 3 km långa uppförsbacken. Men sen börjsde det så småningom lätta, och plötsligt började vi se lite längre. Vinden tilltog och blåste bort molnen, och snart tittade även solen fram till och med! Sån tur vi hade – när vi väl var uppe på toppen klarnade himlen och vi fick faktiskt se den fantastiska utsikten över Idre fjäll.
Vi stannade på toppen en stund och njöt av utsikten, innan vi påbörjade nedstigningen igen och hann hem lagom till matchen kl 15 som Olivia och pappa ville se (jag bryr mig tbh inte alls haha). Klart slut på dag 2 i Idre!
Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär…
Rapport från fjällen på ingång! Jag befinner mig i Idre sedan två dagar tillnaka tillsammans med m&p och sis. Vi körde upp i onsdags (under en del vånda för egen del – hade FOMO av att missa skolavslutningen med mina nior och en sista kväll med dem och kollegorna. Men well, vi har haft två jättefina dagar på fjället 🙂 Igår var vår första vandringsdag ocn vi slog på stort och gick Nipfjället runt, en ca 17-18 km lång vandring (det stod lite olika på olika ställen på internetz). Nipfjället ligger en tio minuters bilfärd från Idre fjäll så det var smidigt att parkera bilen. Vi parkerade på sommarparkeringen, och på vägen dit åkte man genom den så kallade “Trollvägen” eller “the magic road”. Vi googlade oss fram till att det egentligen är en optisk illusion skapad av avsaknaden av horisontlinje vilket gör att det känns som om bilen rullar uppåt, fastän det egentligen är en svafg nedförsbacke, men på riktigt, det kändes VERKLIGEN som om bilen rullade uppåt. Man frikopplade och släppte gasen och efter nån sekund började bilen literally rulla i uppförsbacke, uppåt (som det kändes). Men det var alltså en illusion. Magiskt hur som helst! 🙂
Efter den lilla upplevelsen började vi gå. Turen började på kalfjället och var behagligt flack. Man hade utsikt över Städjan som vi besteg idag (18/6), en av fjällens sydligaste toppar som tydligen inspirerade personen som skrev nationalsången?
Vi tog kaffepaus vid första raststugan innan vi gick vidare och så småningom rundade fjället. På väg tillbaka var det blåsigt och snart kom vi ner nedanför trädlinjen där det var lite myggigt, men inte alls så illa som jag varit med om till exempel när jag och Sebbe vandrade på Kungsleden 2019. Vi hade tänkt att ta lunch vid andra raststugan som skulle ligga precis vid trädgränsen men efter nästan en timmes vandring i skog och stugan fortfarande inte dykt upp accepterade vi faktum att vi lyckats missa den och satte oss helt sonika i blåbärsriset och käkade lunch (det behövdes för moralen haha). Efter lunch steg stigen igen och det blev en ganska tuff backe upp till ovanför trädgränsen igen. När vi kommit ut på fjället och till vägen var det 2,5 km kvar av stigning på grusväg till bilen som jag och Olivia tog själva. 🙂 Jobbigare än vad vi tänkt efter många kilometers vandring i ryggen. Vi avslutade vandringen med att åka ner till en närliggande fjällsjö (iskall!!) där vi doppade oss.
Det första pappa gjorde när vi kom hem var att nap:a. Jag hade kunnat göra samma sak haha, var så trött. Men we stayed awake, bastade och gick och la oss tidigt och sov i tio timmar (!). Klart slut på första Idredagen.
Rapport från fjällen på ingång! Jag befinner mig i Idre sedan två dagar tillnaka tillsammans med m&p och sis. Vi körde upp i onsdags (under en del vånda för egen del – hade FOMO av att missa skolavslutningen med mina nior och en sista kväll med dem och kollegorna. Men well, vi har haft två…
Imorgon är min sista jobbdag på Fenestra centrum. Trots åttornas idoga kampanjande för att få mig fastanställd (så jävla gulligt – några i 8B startade till och med en namninsamling haha <3) så har jag inte fått förlängt – men det förstår jag iförsig då de behöver någon på 80 % (och helst med legitimation såklart) och så mycket kan jag inte jobba om jag ska bli klar med min lärarutbildning någon gång. Jag har bestämt mig för att köra på med KPU:n (= kompletterande pedagogisk utbildning) på heltid kommande läsår, så får jag min legitimation vid den här tiden om ett år för att undervisa i samhällskunskap på gymnasiet. Min tredje akademiska utbildning kommer det bli då… haha. Parallellt tänkte jag läsa historia eller sociologi på 50 % (beroende på vad som är mest strategiskt…. d.v.s. vilket av dessa två ämnen som jag snabbast skulle kunna få ytterligare behörighet i….) så då har jag ju ändå inte tid för så mycket jobb. Men jag hoppas på att få komma in och vicka ibland för tbh har den här terminen på Fenestra varit SÅ fantastisk för mig. Och det var ju det det här inlägget skulle handla om. En hyllning till de elever jag haft – och kollegorna jag fått jobba med. 🙂
Den här terminen (och en bit av förra) har på samma gång varit något av det absolut svåraste (eller okej, delad förstaplats med när jag med noll budget arrade en antikapitalistisk pridefestival) och roligaste jag gjort. Jag var skitnervös när jag började, utan lärarlegitimation och riktig lärarerfarenhet, och skulle ta över två nior som haft samma lärare sen sexan. Hur skulle de ta emot en ny vikarie precis i slutspurten, när betygen är så viktiga inför gymnasievalet, och när de haft samma omtyckta lärare de senaste 3,5 åren? Och hur skulle jag tackla uppgiften att ensam lotsa klasser på 25 ungar (mitt i brinnande pandemi…) genom hållbar utveckling, abrahamitiska religioner, samhällsekonomi och demografi…?
Well, såhär med facit i hand så gick det ju ändå bra. Jag hoppas och tror att de lärde sig något, och även om det var en hel del stök (speciellt i en av åttorna….), många övertimmar när jag läste niornas religionstexter, stress över bedömning och myndighetsutövande (literally…. det sätt på vilket jag bedömde niornas religionstexter och ekonomiprov kunde påverka deras möjligheter till att komma in på gymnasiet! Och därmed hela deras framtid! HJÄLP), upprörda vårdnadshavare, besvikna elever och andra utmaningar i stil med “hur agera när elever säger rasistiska/homofoba saker?”, “hur få med ALLA, även de med språk- eller koncentrationssvårigheter?”, “hur vara personlig men inte privat?” och så vidare…. så har det varit så HIMLA roligt.
Alltså det har varit ett sant PRIVILEGIUM att få vara med på ett litet hörn i dessa fjorton-, femton- och sextonåringars liv, och lotsa dem genom några av SO-ämnena efter bästa förmåga (som, såklart, ibland har brustit). Men lyckan när en stökig elev som vanligtvis får F faktiskt fattar slår allt. Eller när en elev med utomeuropeisk bakgrund kan relatera till och använda kunskap om sitt hemland för att förstå det aktuella ämnet. Eller när klassrumsdiskussioner om ekonomi, etik, moral, klass, hbtq+, rasism, politik eller vad det nu än må vara går varm, och elever vågar uttrycka sina ståndpunkter och argumentera för sin sak. Eller när man får ta del av elevernas tankar och resonemang i skrivna uppgifter. Det är visserligen ett jävla megajobb att rätta 50 elevers religionstexter (niorna) eller demografitexter (åttorna), och som sagt, det blev en del övertimmar, men också – så roligt det var att få läsa. Få se att saker som sagts under lektionstiden gått in, och hur eleverna sedan själva relaterar tillbaka och använder kunskapen.
Och för att inte tala om allt runt omkring själva undervisningen. Det tar ju såklart ett tag innan man som ny vikarie är accepterad, och för mig tog det ju ett tag innan jag lärde mig alla 100 nya namn, men så småningom börjar man bygga relationer, och det är så jävla fint att få höra om deras liv och tankar och aktiviteter utanför skolan. Minns också så himla mycket tillbaka till min högstadietid och att gå i åttan/nian. Kan se mig själv i många av eleverna, och kan se vilka jag som 14/15-åring hade fruktat/hatat/varit avundsjuk på/tyckt var söt o.s.v. Kan se hur många av tjejerna är sådana hardworking duktiga flickor med höga krav på sig själva, vilket jag känner igen mig i. Kan se hur det har hänt saker på feminismfronten på ett decennium – de har (åtminstone teoretisk) koll på samtycke vilket gör mig så jävla glad. De är så woke och politiskt medvetna på ett sätt – men fortfarande oroliga tonåringar mitt i den värsta tiden av kroppar som förändras, känslor som sprudlar och man vill vara så nära nära som det bara går, och några är fysiskt vuxna och andra inte och det är skitjobbigt, och man är stressad över skolan och gymnasiet och vill ha bra betyg men samtidigt vara cool och man vill bara passa in men samtidigt vara unik och man är mellan barn och vuxen och är så himla stor men samtidigt så liten. Ja herregud man vill ju inte tillbaka till högstadiet direkt, men jag minns samtidigt tiden med värme när jag nu varit tillbaka i högstadiets korridorer.
På många sätt är åttorna och niorna jag haft så vuxna och mogna, som det här med medvetenheten kring samtycke eller acceptansen för hbtq+ och att bryta de traditionella könsrollerna. Samtidigt är de ju så unga vilket man lätt glömmer bort. Men jag tycker mig se att man kanske blir vuxnare lite snabbare i stan? Eller så var det bara jag. Men om jag ser tillbaka till mig själv på högstadiet kändes jag så mycket mer som ett barn än vad jag betraktar dessa elever? Men som sagt, det kanske bara är så man känner, eller så är det annorlunda mellan stad och landsbygd, eller så är det en kombination eller har faktiskt förändrats.
Hur som helst, jag har lärt mig en massa om mig själv både privat och som yrkesverksam lärare vilket jag förhoppningsvis lär bli om allt går enligt planerna, och det är framför allt tack vare eleverna (och fantastiska kollegor, t.ex. Ulla som varit min stabila klippa och kunskapskälla genom hela vikarietiden). Så från en tidigare högstadieelev till en annan, tack så himla mycket. Jag ser fram emot att fortsätta vara lärare för att tack vare er fick jag en sån bra första experience. Tänk att jag när jag slutade nian tänkte att jag “aldrig ska bli lärare” (eftersom pappa var rätt bitter på läraryrket på slutet) och nu elva år senare sitter jag här med lite mer än en termin av undervisning i ryggen och viljan att fortsätta med det. Life, ändå.
P.S. Bonusbild på mig, Anna och Mikael från i torsdags när vi klättrade höghöjdsbana i Partille. Perks of being a lärare – det är jävligt tufft under läsåret men sen får man belöning i form av långa sommarlov och en massa lekdagar i slutet på terminen.
Imorgon är min sista jobbdag på Fenestra centrum. Trots åttornas idoga kampanjande för att få mig fastanställd (så jävla gulligt – några i 8B startade till och med en namninsamling haha <3) så har jag inte fått förlängt – men det förstår jag iförsig då de behöver någon på 80 % (och helst med legitimation…
Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.
Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!
On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.
Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong. Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser…
Jahopp, förutom att man inte längre blir leggad på Systemet tydligen (testade en till gång och blev inte leggad då heller!!!! Den tredje gången fick jag dock slänga fram körkortet) så har jag nu också gått och blivit förstahandskontraktinnehavare!!!! Ojoj, historiens längsta ord, men jag har alltså gått och fått förstahandskontrakt.
…så nu ser det ut såhär på min Boplats-sida. Har samlat hela sju dagar. SJUKT!!!!
Samtidigt ser man också detta i min historik. Jag ska alltså flytta in på Kalendervägen 119b, en tvåa med balkong i söderläge i Kortedala. Hyran är billig så jag kan bo där själv, vilket jag skall göra under sommaren (inflyttning är den 16e juni) men sen ska en tjej flytta in i mitten på augusti så får vi megabillig hyra och jag får sällskap. Utmärkt! 🙂
Ser så HIMLA mycket fram emot att få inreda lägenheten. Packa upp alla mina tusen flyttlådor, ställa alla mina böcker (sådana har jag ju många av………..) i någon bokhylla (som jag måste köpa). Hänga upp tavlor. Upptäcka vilken stil jag har! För ärligt talat vet jag inte eftersom i alla mina 25 flyttar (literally) har jag bara möblerat/inrett en lägenhet en enda gång (min student-etta) och då var det ju med vetskapen att jag ändå snart skulle behöva flytta, så det räknas inte riktigt. Nu ska jag äntligen få bestämma själv och upptäcka hur jag vill ha det! Är så glad för det. Att döma av alla lampor jag köpte på Emmaus idag tror jag dock att jag har en ganska clean men lite industri-ig stil? I alla fall på lamporna. Men det återstår att se!!!!!! Vill i alla fall ha robusta material, naturliga varma färger i typ beige/brunt/vitt/orange, lite kulörer här och där (har t.ex. en vattenkokare och ett durkslag i rött så köket kanske får ha röda detaljer??), undvika plast och stora vita blanka grejer, mycket gröna växter, mycket belysning här och där, lättstädat (d.v.s. inte för många saker!!!!) (men det är väl ingen risk med tanke på att jag knappt äger några möbler hahaha), trä…. ja det är väl de visioner jag har. Men har ju inte varit i lägenheten ännu så vi får väl se vad som får plats och passar ¯\_(ツ)_/¯ (Obs, våldgästade lägenheten under min dock – åkte helt sonika dit och ringde på alla knappar för att få komma in i trapphuset och sedan knackade jag på första dörren som inte svarade men det gjorde andra som råkar vara lgh under min, där två förvånade barn storögt lät mig komma in och kolla runt ett par minuter hehehe).
Jaha vuxenpoängen rullar in!!!! Bara fast jobb som fattas!
Jahopp, förutom att man inte längre blir leggad på Systemet tydligen (testade en till gång och blev inte leggad då heller!!!! Den tredje gången fick jag dock slänga fram körkortet) så har jag nu också gått och blivit förstahandskontraktinnehavare!!!! Ojoj, historiens längsta ord, men jag har alltså gått och fått förstahandskontrakt. …så nu ser det…
Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.” Och jag kan ju bara hålla med. Vacker, sensuell, poetisk och alldeles, alldeles underbar. Älskar också att man fick en bättre förklaring till titeln än i filmen (som för övrigt också är underbar): att kalla nån vid sitt eget namn är inte en akt av narcissism (som jag först lite förvirrat tolkade det som i filmen, d.v.s. att man skulle gå igång på sitt eget namn), snarare är det en gest av extrem, och absolut, intimitet. Och det är så vackert beskrivet i boken. Dessutom introduceras karaktärer som man inte får se i filmen, och som skänker boken extra lager. Rekommenderar starkt!
Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo…
Nåt otroligt hände förut. Jag blev inte leggad på Systemet!!!!!!!! Stod beredd med leg:et ifall han skulle be mig, men räckte inte fram det (har testat tidigare och då har jag blivit ombedd att visa). Men icke, blev inte frågad. Gled igenom smoothly utan att ha blivit leggad! Jag upprepar: de leggade mig inte! Otroligt som sagt. It’s a first. Vet inte om man ska vara glad eller ledsen? Ser jag så gammal ut!? Fast samtidigt. Också Mogen och Vuxen uppenbarligen. Och det vill man ju va. 🙂
One response to “O-leggad”
Mami
❤️❤️ ❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Nåt otroligt hände förut. Jag blev inte leggad på Systemet!!!!!!!! Stod beredd med leg:et ifall han skulle be mig, men räckte inte fram det (har testat tidigare och då har jag blivit ombedd att visa). Men icke, blev inte frågad. Gled igenom smoothly utan att ha blivit leggad! Jag upprepar: de leggade mig inte! Otroligt…
Godmorgon godmorgon. Här ovan är en bild på mig som nyklippt som jag är. Det har stått på min to do-list länge: gå och klipp dig! Gjorde slag i saken spontant i fredags, precist på en runt-hörnet-salong utanför skolan. Älskar känslan av nysnaggat!
Denna vecka har det varit rätt intensivt plugg. Hade en inlämning i onsdags som jag jobbade med hela onsdagen (min lediga dag) och jag har en inlämning nu på tisdag som jag var tvungen att jobba med till sent igår och två timmar imorse då jag inte har tid i början på nästa vecka. Nu är det dock äntligen klart, phiew. Ska fira genom att gå ut på en promenad i det konstiga vädret. Krispig sol men blåst och kyla. När ska det bli vår igen I wonder!?
Godmorgon godmorgon. Här ovan är en bild på mig som nyklippt som jag är. Det har stått på min to do-list länge: gå och klipp dig! Gjorde slag i saken spontant i fredags, precist på en runt-hörnet-salong utanför skolan. Älskar känslan av nysnaggat! Denna vecka har det varit rätt intensivt plugg. Hade en inlämning i…
Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på.
Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.
Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på. Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven…
Idag var jag tillbaka i skolan (d.v.s. på jobbet) igen efter en lång påsklovsledighet, och jag hade faktiskt längtat. Tror det beror på att jag är lite socialt understimulerad, men också för att jag tycker det är så kul. Och för att kollegan som jag vikarierat för så smått börjar komma tillbaka nu vilket är så skönt eftersom en massa ansvar lyfts från mina axlar. Har varit tufft att ha (almost) sole responsibility för niorna i framförallt deras religion, som varit det sista de har inom religion och därför påverkar deras slutbetyg som de söker in på gymnasiet med. Men rättningen är klar nu i alla fall och på fredag/måndag har de prov i ekonomi och sedan går vi redan över i nästa ämne, som då Samuel min kollega skall ha huvudansvaret över (är tanken i alla fall, sen får vi se hur mycket han pallar efter operationen).
Hur som helst. Gillar mitt jobb så mycket – kollegorna och eleverna är underbara tbh. Innan påsklovet firade vi av vår tidigare rektor Sanna som slutat och det var tävling arbetslagen emellan i olika fysiska grenar (vi vann yay) och sedan drog vi till Tullen runt hörnet där det blev ett par öl vilket ju var riktigt kul. Vill dricka öl med mina kollegor oftare haha. Och ha kvar dem som kollegor. Bedriver kampanj ge-Alice-en-fast-anställning sedan ett tag tillbaka genom att visa framfötterna, försöka vara en bra kollega och högt och tydligt säga att jag gärna stannar så länge jag får 🙂 Fick reda på idag att det finns en annan lärare utan lärarlegitimation (och dessutom “bara” med en kandidat) som är tillsvidareanställd, så varför inte jag? Som ju dessutom om allt går som det ska faktiskt får den där lärarlegitimationen nästa vår! Let us hope!
Idag var jag tillbaka i skolan (d.v.s. på jobbet) igen efter en lång påsklovsledighet, och jag hade faktiskt längtat. Tror det beror på att jag är lite socialt understimulerad, men också för att jag tycker det är så kul. Och för att kollegan som jag vikarierat för så smått börjar komma tillbaka nu vilket är…
One response to “O-leggad”
❤️❤️ ❤️❤️❤️❤️❤️❤️