Har läst en hel del under sommaren och försöker få ut *recensionerna* här på bloggen. Så här kommer två (eller technically tre).

Jag for ner till bror (2018) & Vi for upp med mor (2019) – Karin Smirnoff

Under sommaren har jag läst de två första delarna i Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo – eller jaanakippo som alla namn skrivs i boken; för- och efternamn ihopsatta utan mellanrum eller inledande stor bokstav. Som så många andra nya böcker jag läser så var detta på rekommendation av två favoritbloggare, Flora Wiström (vars andra roman jag skriver om lite längre ner) och Sandra Beijer. Båda hyllade Smirnoffs böcker och så hittade jag dem hos m&p och tog mig således an dem.

Den första delen handlar om Jaana som far till sin hembygd – en liten by på landsbygden någonstans i Norrland – för att rädda sin bror från att supa ihjäl sig. Till en början trodde jag att Jaana kanske var i tjugo-årsåldern men en förstår snart att hon snarare är kanske kring 35 och har levt igenom så mycket våld och ond bråd död så det räcker och blir över. Jaana kommer till Kippogården utan några direkta planer men inser snart att hon måste stanna, om inte bror ska dö vid flaskan. Hon skaffar sig ett jobb inom hemtjänsten, börjar umgås med John som precis som alla andra män i hennes liv har problem med alkoholen, och långsam nystar sig Jaanas sällsamma historia upp.

Utan att avslöja för mycket slutar första delen i en cliffhanger (liksom andra gör) så sån tur var kunde jag börja med andra delen direkt. Om första delen fokuserade mer på Jaana, John, hennes bror och hennes far och allt som händer och hänt i Smalånger, handlar den andra delen mer om modern, eller modren som Jaana säger, och hennes frikyrkliga hemby där ingneting undgår kyrkans vakande ögon.

Till en början är det svårt att vänja sig vid Smirnoffs språk – de ickeexisterande stora bokstäverna i namn, de ihopsatta för- och efternamnen och den smalångerska jargongen – men sedan glömmer en bort det och kan inte sluta läsa. En mycket bra läsupplevelse som rymmer mycket mörker och elände. Ser fram emot att läsa sista delen.

Friläge – Yrsa Keysendal (2019)

Jag fick Yrsa Keysendals debutbok från ifjol av Olivia i julklapp. Pluspoäng för det vackra omslaget och den passande titeln men to be honest är jag inte superimponerad av själva boken. Den är helt okej men jag störde mig på de korta kapitlena, att jag hela tiden blandade ihop huvudkaraktärerna för de hade så lika alldagliga namn och åtminstone för mig inte kändes så unika från varandra, att varje stycke började med en beskrivning av vad som händer (typ “Anna sitter i stolen”, “Sara brer en macka”) osv. Tog ett tag innan jag kom in i boken och fattade vad den handlade om också. Den tog sig något när jag kom in mer, så som sagt, den är helt okej men inte en fantastisk läsupplevelse. Samt – varför så smala kolumner?! Kändes som bara hälften av sidornas bredd utnyttjades.