“Var har ni varit nånstans?”

“Tyskland”

“Jaha, hur länge var ni där?”

“Eeh… Fem dagar”

“Och vart är ni på väg nu då?”

“Vi är på väg hem till Göteborg”

“Har ni något att deklarera till tullen?”

“Nej”

Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för vi har ju gränspoliser i Sverige, som slänger ett snabbt öga på alla svenska pass med blonda, ljushyade ägare, medan de examinerar utländska pass noggrant och ställer frågor – speciellt till de som ser ut att ha utomeuropeiska rötter. Passkontroller på båda sidor om bron (men i Sverige gick de i alla fall inte på bussen med pistol) och sedan det här maktuppvisandet där ytterligare poliser gick på efter passkontrollerna för att byta lite ord med några få utvalda, oss bland andra. Vad var syftet? Varför ställer de alla de frågorna och vad har de med det att göra? Såg just vi ut som att vi har med oss knark, och just några andra som att de möjligtvis var illegala invandrare? Oklart. Säkert är i alla fall att den första känsla som drabbar mig vid interaktion med poliser är: obehag. Vad är det med denna auktoritära, statliga institution som är till för att skydda samhället och dess medborgare (men bara rätt sorts medborgare såklart – inte de utan asyl exempelvis), som får en att känna obehag, skuld och rädsla utan anledning?

Jag vet inte. Och jag måste erkänna att jag umgås mycket i kretsar där det finns en viss skepsis mot polisen (eller låt oss kalla det för vad det är: allas vårt statliga våldsmonopol), vilket kan ha gött den här obehagskänslan (en blir väl som en umgås). Några kanske slänger sig med ACAB för att vara coola, utan vidare reflektion, men andra, vissa som jag personligen känner, har faktiskt legitima anledningar till skepsis och obehag inför polisen till följd av verkligt traumatiserande händelser.

Jag är lite osäker på vad jag själv känner och tycker, men jag vet att auktoriteter i uniform alltid gjort mig nervös och gett mig obehag – oavsett om jag varit “skyldig” till något eller inte. Jag tänker på Västtrafikkontrollanterna exempelvis – minns så väl en gång när de gick på bussen från Göteborg tillbaka hem till Stora Höga som jag och mina kompisar satt på, och hur de när de kollade våra biljetter (som vi betalat) gav mig obehag och skuld fastän jag inte gjort nåt fel. Västtrafikkontrollanter – liksom polisen – är till för samhällsmedborgarens trygghet och säkerhet: i första fallet tryggheten i att ha gjort rätt för sig som köpt biljett, i andra fallet tryggheten i att brottslingar kriminaliseras. Men vad händer när de som skall skydda en från brott, själva begår brott? Vad händer när den institution som borde ha samhällets medborgares säkerhet som prioritet, ägnar sig åt att skicka samma medborgare till krigsdrabbade länder UD avråder från att resa till? Vad händer när polisen som institution gång på gång skyddar nazistisk organisering? Varför får en obehagskänslor av polisen?

Jo, för att dessa känslor på många sätt är legitima. Precis som det finns många olika människor inom vilken yrkesgrupp som helst, så finns det många olika poliser. Och jag menar på intet sätt att kritisera privatpersoner (även om jag verkligen inte kan fatta hur en kan vilja bli polis i detta gudsförgätna land där poliser jagar tonåringar som rökt lite weed med polishelikopter, tillåter nazister att organisera sig och skyddar dem på demos, gör rasprofilerade kontroller i förorterna och verkställer utvisningar av ensamkommande – asså WHY skulle en vilja jobba med detta??) utan jag vill diskutera polisen som institution. Dessa obehagskänslor jag känner är början till en kritik mot polisen som institution. För faktum är ändå, att det är långt ifrån alla som kan känna sig trygga när de ser en polis. Kanske en inte befinner sig på rätt sida om lagen just då, eller kanske gör en det men har fel hudfärg eller brytning eller klädsel eller frisyr. Och det säger ju något om polisen.